Hatets strukturer

Anu Koivunen sätter i dagens Hbl fingret på en otroligt relevant och intressant punkt i det finska samhället: svårigheterna att identifiera och diskutera problematiska strukturer som kunde kallas mentala, sociala, kulturella eller något motsvarande. Eventuellt kan dessa försynt diskuteras bland akademiker, men att större medier skulle diskutera dem händer sällan, ännu mer sällan ser vi politiker på allvar göra dessa saker till centrala, viktiga frågor, frågor som man skulle arbeta med långsiktigt och med hög profil.

Det är frågor som Koivunen mycket riktigt skriver, ofta förknippas med diskriminering. Man kan eventuellt konstatera att "sådant kanske förekommer" (att kvinnor ofta har orimligt mycket sämre lön i denna dag eller att människor med invandrarbakgrund har alldeles otroligt mycket svårare att få jobb), men man verkar inte riktigt på allvar ta i vad som ligger bakom dylika orättvisor, som dessutom står samhället dyrt, i form av dåligt använda resurser. För att inte tala om personligt lidande och frustration, som ju kan avspegla sig i större nätverk. Det är frågor som ofta avvisas nedsättande som "politisk korrekthet", trots att det är precis ett viktigt sätt att försöka tackla dylika sociala och kulturella strukturer: att medvetandegöra dem och försöka lära sig tänka, tala och handla så att vi kan bli av med dem.

Vilken är den kulturella orsaken till att sådant inte diskuteras på samma sätt som i andra länder? Att finska föräldrar bara rycker på axlarna åt hur stereotypa könsroller smälls i deras barn av kommersiella aktörer, till exempel? Samtidigt är det inte heller så att man i Finlands skulle vara stockkonservativ på alla punkter eller att förändring inte skulle ske inom värderingar. Trots att riksdagen är överförsiktig, är trycket hårt för en könsneutral äktenskapslagstiftning. I den finska kulturen finns mycket tolerans och medmänsklighet också. Se bara på Aki Kaurismäkis filmer.

Men det är svårt att diskutera, det är svårt att vara explicit, att reflektera och analysera varför och hur man resonerar och hur man fungerar som samhälle. Som historiker funderar jag förstås på de stora trauman som finns i vår gemensamma, men också de enskilda familjernas och släkternas historia, om orsaker står att finna där. Då är det inte bara den tuffa tiden under och efter kriget, då man verkligen inte kunde tjafsa om vad som var "orättvist", utan än mer det stora traumat av händelserna 1918. Diskussioner om värderingar, om orättvisor och diskriminering på samhällelig och strukturell nivå, är otrygga och obehagliga. De innebär att man ifrågasätter samhälleliga strukturer och värderingar som man byggt upp under snart ett sekel med mycket stora ansträngningar.

Den positiva självbilden av finnarna som ärliga och rättfärdiga, samvetsgranna och hyggliga är något man helt enkelt inte vill ifrågasätta. Det är lite som med ryssarna och Putin, eller italienarna och Berlusconi. Man får väl ta det, balansen och stabiliteten, till priset av att man vet att saker kunde vara bättre. På samma sätt har också finnar kanske en viss distans till den officiella diskussionen och makten. Man har inte samma förväntningar på att den ska fixa allt, som jag tänker kanske funnits i folkhemmet. Man får väl stå ut med sin lott så gott man kan och göra det bästa man kan av den.