Extrem öppenhet i forskning

För forskningens del finns en skillnad i öppenhetens villkor i förhållande till minnesorganisationerna jag skrev om i går. Tillsvidare. Vi har en tredje part, förläggarna, med i bilden. Men också gällande drivkrafterna mot större öppenhet finns ytterligare en mycket vägande orsak: trovärdigheten. Inom forskningen skapas ny kunskap med expertkompetens inom ett akademiskt paradigm, som förväntas ge kunskapen trovärdighet som "sann" (väl underbyggd) och "objektiv" (väl argumenterad) och inte minst verifierbar. Trovärdigheten är viktig, systemet är och måste vara självkorrigerande men framför allt transparent.

Det är också viktigt att öppenheten inte bara riktar sig till andra experter. Det akademiska kan inte vara ett slutet system, där bara sakkunniga granskar varandra och sedan för en större allmänhet deklarerar hur saker egentligen ligger till som givna fakta. I ett sådant fall kan nämligen vilken humbug som helst plötsligt vinna lika stor tyngd i offentligheten. Trots att det i praktiken egentligen ofta är få som i grunden kan granska och förstå vetenskapliga resonemang på djupet inom något specialområde, är det viktigt att man faktiskt försöker öppna upp hela processen även för de mindre insatta.

Ta till exempel den förskräckliga diskussionen om vacciner eller klimatdiskussionen, där en stor del av de kritiska förenklade och snedvridna resonemangen, som inte sällan framförs med mycket större emfas och övertygelse än forskarens ofta mer nyanserade och komplexa förklaringar, har skrämmande genomslagskraft. Vi måste kunna berätta hur vetenskapligt underbyggd kunskap kommer till och varför den är riktigare.

Det samma gäller inom humaniora. Vi lever nu i en farlig tid, då ekonomiska problem skapat miljontals arbetslösa som försöker hantera och förstå vad som händer och varför deras liv blivit så orimligt svårt. Då är riktig kunskap om historia och kultur viktiga. Annars kan vi råka riktigt illa ut. Vi måste förklara hur kultur och identitet uppstår, hurdan historien är, vad vi kan lära av den och vi måste förhindra att den används i populistiska eller destruktiva syften. Vi kan inte utgå från att folk kommer till oss för att fråga hur det egentligen är, eller varför de bör tro mer på oss än olika typers revisionister eller chauvinister. Vi måste visa allt. Allt ska ut här också. Och vi måste finnas till hands när den nya kunskapen föds på webben och stöda den processen.

Det gäller alltså att inte bara öppna upp resultaten av forskningen, utan också själva processen. Eftersom jag tror att idén om den enskilda upphovsmannen och det skapande geniet är en konstrution av romantiken och hör till den gutenbergska eran, tror jag att vi behöver nya arbetssätt också inom vetenskapen. Jag tror att vi kan nå längre, snabbare och bli bättre om vi forskar tillsammans. Hela vägen. Därför tror jag på öppet skrivande.

Man ska väl leva som man lär och framför allt är det fantastiskt roligt att testa. Via Twitter har Kenneth Nyberg och jag hittat varandra och upptäckt att vi har mycket liknande intressen och syn på många saker (tack igen, Twitter!). Vi har därför beslutat att skriva tillsammans och göra det öppet. Konceptet med öppet skrivande är i sig inte nytt längre, men för oss är det nytt. Det handlar i sig inte om att forska i någon större utsträckning ännu, utan om att sammanställa kunskap, reflektioner och erfarenheter om historia i skärningspunkten mellan den tryckta världen och det digitala. Man kan anlägga många perspektiv på frågeställningen och det är ett av våra uppdrag, att kartlägga dessa. Fältet är mycket brett och utvecklas mycket snabbt, varför vi är särskilt i behov av kommentarer och bidrag av andra intresserade. Vi kör i gång inom några veckor med att publicera text och hoppas ha en första version färdig vid årets slut.

Det digitala berör oss alla, så besök gärna vårt projekt! Som sagt alla idéer, bidrag och all kritik är mycket välkomna, så att vi kan åstadkomma en bok som så många som möjligt kan ha glädje av!