Webb och konst

I Hesari har det diskuterats varför samtidskonstnärerna är så osynliga på webben. Det började med att Jussi Pullinen uppmanade konstnärerna att lämna 1900-talet och komma till alla oss på webben, där de behövs. Kommentarerna han fått visar att det faktiskt är så, att det finns konstnärer som inte alls känner till vad det finns för möjligheter att nå ut över webben. Trots att en del uppenbarligen inte är helt digitala analfabeter (de läser HS på webben och klarar av att skriva en kommentar) har de valt att att inte använda webben som ett verktyg. Folk som är aktiva i sociala medier är tydligen sämre folk, folk som inte är potentiella köpare och konstkännare, ansåg någon. En annan ville locka människorna bort från webben och uppleva något annat. Det är ett argument som jag kan acceptera lite bättre. Trots att jag inte riktigt förstår hur detta lockande ska gå till, om man inte kommunicerar med sin konst också på webben. En konstnär som inte känner till Instagram? Hm. Därmed förstås inte sagt att man måste använda just den kanalen eller tycka att den är en bra sak alls, men är det inte ett fenomen av rätt stor betydelse då det gäller vår visuella kultur?

Det handlar förstås mycket om upphovsrätter. Fysiska konstverk kan ändå aldrig ersättas av digitala versioner, varför skräcken verkar bestå i att bli kopierad i fysiska kopior. Jag vågar ändå påstå, att även om "billiga kinesiska kopior" börjar röra sig på marknaden, är ändå ökningen i konstnärens egen försäljning ännu större. Eftersom det funkar så till och med med digitala verk (foton, videon) där kopiering och distribution av sämre kopior är praktiskt taget gratis, har jag svårt att se att det samma inte skulle gälla för till exempel grafik eller målningar. Är kopiering ett verkligt ekonomiskt hot - eller en konstnärlig kränkning? Att bli lånad och hänvisad till, till och med plagierad, var förr en hyllning, något att vara stolt över. I dag verkar det vara ett hot mot det skapande geniets integritet. Eller nånting. Jag har verkligen svårt att tro att just det skulle vara ett ekonomiskt hot.

Det finns ändå två sidor av denna kulturella digitaliseringsprocess, liksom av andra dylika. Å ena sidan finns digitaliseringen av konst som gjorts med "hantverksmetoder", fysiska konstverk, som har en utstäckning i rymd, ibland också i tid. Dessa konstverks värde ligger i det unika exemplaret och de är svåra eller omöjliga att helt återge i digital form. Erfarenheten av en digitaliserad version är aldrig helt lik upplevelsen av originalet. Den unika upplevelsen av det unika konstverket kan inte liknas vid dess digitala förvrängning. Men det kan i många fall ändå ge en upplevelse, en insikt, en erfarenhet och också ny kunskap.

För detta arbetar OpenGLAM-rörelsen, där också finska aktörer hållit sig väl framme. Då handlar det om material som hör till kulturell allmänning, s k Public Domain. Det är verk vars vars upphovsmän dött för över 70 år sedan och material som finns eller borde finnas i Europeana och som bidrar till att göra vårt kulturarv till en levande och berikande del av våra liv, så enkelt och integrerat som möjligt.

Men nyare modern och samtida konst är en annan sak. Då har konstnären eller arvingarna fullständig ensamrätt över verken och hur de används. Trots att det unika exemplaret sålts och/eller att finansiering kommit från skattemedel eller andra allmännyttiga källor. Upphovsrätten är extremt stark. Detta gör, att om konstnärerna inte aktivt bidrar till digital spridning av sina verk, sprids de inte. Vem som vinner på det kan man ju diskutera, men det är väl rätt och riktigt på sitt sätt. Men just därför är Pullinens vädjan så väl befogad: Kom till oss på webben med er konst!

Men det finns också annan konst, som inte är digitaliserad utan digitalbaserad. Den är skapad med digitala verktyg. En del av denna konst finns till exempel på Vimeo. Det finns också webbkonst. Traditionell litteratur förhåller sig också på många olika sätt till webben. Det finns till och med poesi på Twitter (exempel på svenska och engelska), där själva mikrobloggen fungerar som en definierande faktor för diktens form. Dessutom finns det en del inom det som kallas "underhållning" som verkligen kan ses som "konst" - dessutom en konvergerande och interaktiv typ av konst, där litteratur, film och grafik möts på oerhört intressanta sätt.

Kanske är det så att vi bara borde bli bättre på att hitta konsten, att se den på nya ställen. De konstnärer som vill stanna i det gamla måste få göra det. Där kan de onekligen också uttrycka många saker som inte kan återges digitalt. Jag hoppas ända att fler konstnärer, liksom fler humanister, aktivt skulle delta i digitaliseringsprocessen, i överförandet av det gamla till det nya. Så att det kan ske och så att de sker på ett så bra sätt som möjligt. Jag tror på riktigt inte att det är ett oöverkomligt hot, varken ekonomiskt eller konstnärligt att dela med sig. Ett utmärkt finlandssvenskt initiativ är Kulturforum.fi , som snart kommer att uppdateras enligt Pondus, vilket kommer att ge konstnärer mycket goda möjligheter att nå ut. Följ med!