Metaforskning: Kollegial granskning och digitala verktyg

Råkade höra en mycket intressant intervju med forskaren Lucas Joppa, som varit med om att forska i hur forskare värderar och väljer datorprogram för sina forskningsändamål. Han är själv naturvetare och hade väl sannolikt arbetat mest med icke-humanister, men lika väl var upptäckterna oroande: forskare väljer program (dvs en del av sin metod) utgående från utlåtanden och värderingar av andra forskares forskningsresultat. Inte utgående från utvärdering av kvaliteten av själva programmen (eller hur de på djupet lämpar sig för ens egen forskning till sina logiska strukturer etc). Han menade att algoritmer och kod är så pass svåra saker, att forskare med annan kärnkompetens inte klarar av att utvärdera kvaliteten på koden. Även om de själva ofta har lärt sig programmering och en del av dem och till och med skrivit delar av koden, kan de inte själva bedöma kvaliteten på programmet. I stället tenderar man välja till exempel lättanvända program.

Joppa hade en klar åsikt om hur man borde gå till väga: För det första borde också själva koden och programmet vara öppna och publicerade. Detta ter sig ganska självklart, tycker jag, trots att man i dagens läge kan ha problem att få tag i till och med själva data som använts ibland. Men vi borde alltså gå ett steg längre, och explicit kräva att också programmen som använts ska vara öppna. Alltså tillgängliga och publicerade med öppen källkod. Det är något jag delvis påtalat tidigare till den del det klart låter sig göras för en humanist.

Det andra förslaget var för mig en ny och lockande idé: även koden  och själva datorprogrammen borde utsättas för kollegial granskning  - av professionella programmerare.

De båda förslagen kräver inte varandra, men minimum borde ju vara att all forskning uppfyller åtminstone det ena av de båda kraven. Men helst förstås båda.