Att vända sig ut och in - öppenheten som credo

Det var en sak som efteråt slog mig med den nordiska kulturarvskonferensen jag bloggade om nyligen. Det var att ingen talade om museer, arkiv eller bibliotek som fysiska rum, som platser eller som konstruktioner. Det betyder förstås inte att inte de traditionella verksamheterna som tillvaratagande, dokumentation och bevaring av samlingar eller de fysiska lokalerna skulle vara relevanta som bas för verksamhet och kunskapsbildning. Men: de är avsevärt mindre relevanta än man ofta tänkt sig då det gäller att på allvar omsätta information till kunskap, då det gäller att nå ut, att fylla det viktigaste uppdraget dessa instiutioner har, nämligen att tillföra något till samhället. Samlingarna är något vi kan, men nu måste vi lära oss att tänka på ett helt nytt sätt.

Man talar om minnesorganisationer. Men vems minne och hur bevaras det? Och framför allt för vem? I och med att de digitala teknikerna helt revolutionerar både kommunikationen och minnet, så väl ur individperspektiv som på en kollektiv nivå förändras hela uppdraget. Det gäller alla delar av verksamheten: insamling, dokumentation, bevaring och kommunikation. Det tillkommer enorma nya utmaningar.

Kulturarvssektorn måste tänka om hela sitt uppdrag. En av de stora strategerna på området är utan tvivel Michael Edson. Han hör till dem som förstår vad det handlar om och kan kommunicera det. Hans budskap gäller i synnerhet tillgängliggörandet, nyttan och hur kunskap överhuvudtaget föds i dag.  Det finns inte mycket plats för pampiga byggnader och låsta arkiv i hans värld. Jag rekommenderar att man bekantar sig med hans presentationer, den senaste handlar om den förändring webben åstadkommit vad gäller skala. Ta till exempel den potentiella publiken för en utställning: förändringen i antal "besökare" har i ett slag förändrats från några tiotals tusen till tiotals miljoner. I ett slag. Men utnyttjar man detta, möjligheten att nå ut på riktigt?

Dessutom, det räcker inte att bygga fina webbutställningar. Frågan är om det ens lönar mödan. Ska museer, arkiv och bibliotek fokusera på sig själva eller på samhället då de omdefinierar sina funktioner?

Jag anser att den nya situationen kräver extrem öppenhet. Det är det enda sättet att ta den plats samlingarna och den kunskap som finns inne i organisationerna är värda och har möjlighet att ta. Men det kräver extrem öppenhet. Det är svårt att lyfta blicken från den egna organisationen och dess verksamheter om den är i kris. Det kan vara ännu svårare om det inte är kris.

Kunskapen måste ut ur minnesorganisationerna, ut i verkligheten, det omgivande samhället, där minnet kan lägga sig som en digital väv över vår värld med hjälp av geodata och beblanda sig med vår vardag och våra erfarenheter. Det är inte längre den historiska samlingen som är i fokus, utan samhället och människornas erfarenheter i dag. Då kan också det insitutionella minnet aktivt bidra till både näringsliv och bildning. Och skapa ny kunskap. Men då måste organisationerna vända ut och in på sig själva. Allt ska ut.

Öppenhet innebär att man förlorar kontroll. "Släpp barnen ut och låt dem leka" hette det på konferensen i olika varianter. Det är den känslan. Samtidigt blottar man sig själv, sina brister och sina material för omtolkning och kritik. Men det är nog banne mig den enda vägen att komma fram, att uppnå relevans med det man gör. Och vad som är viktigt: att inte bara öppna upp, utan också lyssna vad andra (himmel, "lekmän och amatörer"!) har att säga, att bidra med och berätta. Och det svåraste: att anstränga sig att integrera detta i "kulturarvet".

Det är ny kunskap.