Att mäta bildning

Igår publicerades igen listan på medeltalen av studentskrivningarnas fyra obligatoriska ämnen gymnasievis. Trevligt var att Svenska Yle tog fasta på öppendata-aspekten av saken. Som det nu är, tvingas medierna köpa listan av företaget Tieto, en rutin som är bekant från andra håll inom förvaltningen, och kanske inte så önskvärt med tanke på rättvisa och demokrati. Vid upphandling borde man alltid se till att man kan få loss data när som helst utan extra kostnader. Sådan här information är medborgarnas egendom och det enda som borde kunna begränsa tillgången är personers integritetsskydd. När det gäller studentskrivningar och studieresultat är det fråga värt om ens sådan data är hemlig. Själv anser jag att rumban med studentnummer på Uni är rätt löjlig och har svårt att se nyttan av att det gjorts besvärligt att få bekräftat vad någon presterat. Jag skulle bra gärna se att folk enkelt kunde kolla upp mina examina och vitsord, så jag slapp hålla reda på en massa papper och kopiera dem hit och dit. Å andra sidan, eftersom personnumren är så himla hemliga i vårt land, är det väl så att man ändå inte kommer undan pappersrumban.

Att jämföra gymnasier på det sätt som nu gjorts väcker alltid upprörd kritik. Ministern uttalade sig om att jämförelsen mäter "fel sak". Hon har absolut rätt: ur hennes perspektiv mäter den fel sak. Då skolor och utbildning ska utvecklas och då man vill hitta goda förfaranden och metoder ska man mäta andra saker. Då bör man beakta utgångsläget. Det har också gjorts. Ännu hellre borde man kanske dessutom beakta hur studenterna klarar sig på längre sikt, och då inte i frågan om vidare studier eller inkomster, utan enligt hur nöjda de är med sitt liv. Har de funnit sin plats i livet? Hur ser de nu på sin gymnasietid och vilken betydelse den hade för deras val av studier och yrke och för framgång? Sådant mätande är förstås alltför långsamt för dagens styrmetoder. Dessutom hinner ju själva skolan och dess omgivning förändras en hel del på ett decennium.

Men att det inte skulle säga någonting om en skola att jämföra resultaten i en nationell jämförelse, av vilka studentskrivningarna är enastående heltäckande, är ju inte heller sant. Att låtsas om något annat är ju bara dumt. Alla vet att vi har ett system där det krävs olika goda betyg för att komma in vid olika gymnasier, och därför finns det en klar rankning åtminstone på orter där man i praktiken kan välja mellan olika skolor. Vissa skolor har bara goda elever från början. Dessa skolor drar till sig ambitiösa elever och ofta också ambitiösa lärare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas av båda i andra skolor.

Det finns ändå en konkurrens mellan gymnasier och i viss mån påverkar det vilka skolor eleverna väljer. Det finns alltså konkurrens både mellan elever och mellan skolor. Och det är inte illa, hävdar jag, så länge skillnaderna inte tillåts bli alltför stora. Så länge det inte avspeglas i hur resurser delas mellan skolor eller elever. När extra resurser sätts in ska det göras i de svagaste skolorna och för de svagaste eleverna. Det är inte demoraliserande, för ekonomisk resultatstyrning fungerar inte här, det är jag ganska säker på. Toppskolorna och toppeleverna kan motiveras endast marginellt med ekonomiska morötter, de drivs av helt andra, mer emotionellt belönande saker. Som till exempel att klara sig i en rankning. Därför har ministern rätt ur sitt perspektiv. Men att jämföra resultaten rakt av fyller också en funktion, samtidigt som det är viktigt att man varje gång påminner om alla de förbehåll som bör göras.

I, Alvesgaspar [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)], via Wikimedia Commons

Vad mäter jämförelsen då? Mäter den kanske bildning snarare är utbildning? Vad är bildning? Det senaste Nya Argus dryftar frågor kring ämnet i ett temanummer. Martina Reuter har stått som redaktör och hon har också skrivit en kommentar. Betraktelserna och studierna i temat är påfallande ofta mer eller mindre personliga. Några återkommande aspekter anser jag själv som intressanta.

Bildning är en process. Det är inte ett tillstånd eller en egenskap, det är ett förhållningssätt som är starkt kopplat till humanism, till jaget och till att utvecklas som människa.

Bildning är gränsöverskridande. Bildningen är bred, den handlar om ett intellekt som rör sig över tid och över disciplinära, kanske också epistemologiska gränser. Bildningen är öppen och inkluderande, men också krävande och analytisk. Därför är den också genuint kreativ.

Bildning kräver tid. Bildning kräver mycket läsning och andra erfarenheter, den är besläktad med klokheten. Därför sitter den så illa i dagens utbildningssystem. Trots att bildningen har haft en viss hemvist inom humanistiska fakulteter, håller den på att delvis lämna denna plattform, eftersom universiteten inte mer kan erbjuda en miljö där bildning är möjlig.

Bildning kräver kunskap om kulturarv och språk. Gränsöverskridandet har alltså också en tidsdimension, den kräver att man arbetar med ett historiskt perspektiv, att man söker olika typer av samband och skillander över tid och till exempel mellan fenomen i olika kulturer. Bildning kan omöjligt ske bara i nuet, man måste gå tillbaka, gå utanför.

I grunden är bildningen egentligen omätbar och den är rejält motvals mot dagens ekonomiska nyttoorienterade samhälle. Därför är den också ett alternativ till de misslyckade ekonomiska lösningarna, eftersom den är utanför och inte minst för att den är mer. För trots att humaniora är en väsentlig del av bildning, är bildning inte bara humaniora. Det skulle vara en kontradiktion att inom bildningen dra en sådan gräns, tycker jag. Därför ser jag också att det är bra att humanister lägger sig i annat än ren humaniora. På så sätt kan man kanske tänka att studentexamensresultat kan mäta bildning. Så länge modersmålet är obligatoriskt, visar det på en viss bredd och bildning, även om det i princip är alldeles för smalt med bara ett språk. Dessutom är det ju i utgångsläget inte särskilt mycket bildning man hunnit med vid en ålder av 19 år. Men en skola där man skriver bra resultat erbjuder sannolikt en god miljö för en gryende bildningsprocess.