Från konsensus till debatt

En del anser kanske att det är det värsta som kan hända. Det är rätt ofinlandssvenskt och okivat att i synnerhet i offentligheten ha kritiska åsikter om andra eller väldigt starka åsikter om något överhuvudtaget. I stället tar vi en snapsvisa och så kan kompromisser förhandlas fram i en mindre krets, bakom lykta dörrar. Så behöver ingen bli ledsen. De som agerat annorlunda har nog ansetts vara något av rabulister, besvärliga människor som inte riktigt passar i maktens korridorer. Om de inte har väldigt mycket pengar förstås. Finlandssvenskar är ju trots allt bildade, civiliserade och socialt kompetenta. "Enade står vi starka" har varit ett motto under så länge det funnits "finlandssvenskar".

Att österbottningar och nylänningar och åbolänningar öppet börjar dra hemåt (vilket man förstås alltid gjort i kulisserna) och ännu värre, att man från Helsingfors vågar påstå att det faktiskt är en viss poäng med att bedriva intressebevakning i landets huvudstad, har varit upprörande. För att inte säga upprivande. Samtidigt har det faktiskt varit rätt intressant. Kevin gjorde en liten sammanfattning här om dagen (fast jag är av lite annan åsikt än han i en detalj: svenskan hörs nog på stan i Helsingfors, om rektoratet tenderar jag hålla med Bergh åtminstone delvis). I alla regioner har man gjort många analyser, av varierande nivå. En del har verkligen svårt att släppa sitt eget perspektiv ens för en liten stund. Frågan är hur mycket det handlar om en reell maktkamp och hur mycket en inbillad sådan.

Att misstro den andras avsikter eller se bristande lojalitet för den finlandssvenska saken då någon pekar på ett problem eller en konflikt, måste vara ett symptom av en bristande debattkultur. Är det inte bättre ändå att vi lär oss debattera och diskutera sakfrågor också offentligt, utan att folk genast börjar sura. En viss utmaning består i att vårt professionella mediefolk, som borde hjälpa till med att skapa en konstruktiv debatt, har låtit sina egna konflikter och svårigheter blossa upp i en egen mediedebatt, som inte heller riktigt hållit en önskvärd fokus på sakfrågor, utan handlat om att ifrågasätta och spekulera i den andra partens motiveringar och avsikter. Sådan debatt är sällan konstruktiv, utan tenderar snabbt att tappa i relevans och glider dessutom lätt in på personangrepp.

Diskutera alltså sakfrågor och spekulera inte i andras målsättningar. Att försöka begränsa en diskussion genom förbud leder sällan dit man vill. Jag tror det är bättre att själv försöka ange stil och ämnen åt en debatt, än att försöka läxa upp andra för att diskutera "fel". Tala öppet om målsättningarna också. Jag är inte alls säkert på att den "finlandssvenska saken" mår sämre av en öppen debatt. Jag tror vi kan få fram bättre lösningar så. Men det kräver en saklig debatt.