Vad jag lärde mig om digitala bilder och migrering

Under gårdagen jobbade vi vidare på CSC med migrering. Det hade sagts att bilder är enklare än MS Office-dokument och det stämmer alla gånger. Men jag lärde mig mycket om digitala bilder och till exempel olika färgrymder och vad det i praktiken innebär om det går fel där. Jag hade till exempel aldrig förr bekantat mig med YCbCr, men också skillnaderna mellan olika RGB-rymder var för mig nytt.  I vart fall förstår jag först nu varför Peter von Baghs kritik mot digitaliseringen av filmindustrin  är mer än berättigad.

Vi testade att migrera foton lite hit och dit och lärde oss att jämföra resultaten. Som sammanfattning kan jag säga att jag efter gårdagen gillar png-filer och tycker mer illa om jpeg-filer. Här måste jag understyrka, liksom som utmärkta lärare Juha Lehtonen, att Jepg2000 som format är en fullständigt annan sak än Jpeg. Den nya versionen verkar det finnas lite delade meningar om. Den är så pass komplicerad att man helt enkelt inte ännu vet, misstänker jag. 

Komplicerade format har det problemet att de kan innehålla så otroligt mycket olika typer av information, så de är svåra att dra över en kam eller enkelt specificera. (Ett utmärkt exempel tipsade Julia mig om: pdf) Således behöver dessa filtyper mycket noggrannare specifikationer för långsiktigt bevarande, som också Juha Hakala konstaterade, om man ska kunna bevara dem tryggt i längden. Potentiellt är det bra med filer som kan innehålla mycket information, såsom till exempel bokstavstyper eller färgpaletter. I Norge har man valt att migrera material från TIFF till Jpeg2000. Ett ganska modigt drag, trots att det rör sig om digitaliserade material. Christoffer Nilsson upplyste mig om att man 2009 räknade med att kunna reducera lagringskostnaden till hälften på så sätt.  Priserna har väl sjunkit sedan dess och framtiden får visa om det varit ett bra beslut. Juha Lehtonen å sin sida bedömde ett av de största problemen med Jpeg2000 vara att användningen är så liten, vilket gör att redskap, erfarenhet och kompetenser inte är så utvecklade.

Intressanta diskussioner fördes igen på lunchen. Denna gång gick diskussionen mellan personal från KAVA och Statens konstmuseum och handlade delvis om hur heltäckande tillvaratagandet egentligen är och om det är ändamålsenligt så som lagen är stiftad nu (dvs mycket vagt) för digitala material. Är det faktiskt vettigt att spara all (utländsk) smörja i alla dess repriser från TV - medan vi har mycket stora utmaningar i att samla in och bevara enskilda konstnärers videokonstverk, performance och installationer? Jag blev igen övertygad om att vårt land skulle må bra av en nationell digital bevaringsplan. Det finns mycket, inte minst av spel och sådant som finns på webben eller som appar, som nu kommer att gå förlorat, trots att det hör till det absolut intressantaste i vår samhälle och vår kultur just nu.