Hej, vänta nu lite!

Hur i all världen har man riktigt tänkt sig den nya social- och hälsovårdsmodellen? Att små kommuner är ålagda att skaffa sin hälsovård av en centralort - utan möjligheter att konkurrensutsätta det eller ordna det hela själva? Betyder det inte i praktiken att centralortens väljare kan diktera hur mycket hälsovård man levererar till de andra kommunerna och till vilket pris? Har de här herrarna och damerna hört om demokrati? Som Hesaris ledare idag konstaterar är modellen möjligen grundlagsvidrig.

Det löjligaste är att hälsovården fungerar bättre i Grankulla än i Esbo och att Sjundeå efter att Lojo sade upp hälsovårdsavtalet LOST kunde sänka kostnaderna för hälsovården. Sådana här "anomalier" är förstås sekundära. Det handlar om ett ideologiskt projekt, där demokrati, fakta och språkliga rättigheter är irrelevanta. Små, välfungerande enheter är särskilt störande. Jag har fortfarande svårt att svälja hur man gjorde sig av med Ekenäs BB trots hägrande renoveringsrusning, och samtidigt möjligen gjorde sig av med en framtida konkurrent.

Det jag verkligen oroar mig för, förutom att hela konceptet åtminstone på basis av vad jag nu förstått verkar mycket bristfälligt både ur politiskt och förvaltningsmässigt perspektiv, är den ekonomiska sidan av saken. Har man uppgjort några som helst seriösa kalkyler? Finns det en uppskattning om vad denna reform innebär i form av kostnader och på vilket tidsspann har man tänkt att detta skall betala sig tillbaka i form av effektivare verksamhet och bättre folkhälsa?

Misstanken är förstås att sådana kalkyler inte finns, eftersom det handlar om ett ideologiskt projekt, där man tonar ner grundtrygghetens karaktär av rättighet knuten till politik och medborgarskap, och i stället fokuserar på dessa samhällets viktiga funktioner som "produktion av tjänster", som ska göras så effektivt som möjligt och där alla beslut kan fattas utgående från ekonomiska, "objektiva" argument. Vilket man ju verkligen inte ens är nära att klara av, efter att man med dålig kunskapsförvaltning och fleråriga produktivtetsprogram dränerat förvaltningen på alltför mycket sakkunskap och erfarenhet. Drömmen om upplysta beslut fattade på faktiska grunder är ganska långt ifrån dagens politik. Att det är ren ideologi är tydligt.

Jag förutspår en brakseger åt centern i nästa val.

Men som sagt,  kostnaderna oroar mig också mycket. Sjukvårdsdistrikten ska upplösas 2016 och ersättas av nya vårdområden från början av 2017. Det betyder att en hel massa hälsovårdssystem måste anpassas och omstruktureras. Som vi vet är ju dessa redan nu i god ordning och internt kompatibla ...? Jag ser framför mig hur man på en ort sitter med tredubbla system som personalen måste lära sig och logga in och ut ur beroende på var patienten råkar bo. Eller en annan ort där man efter den upphandling man tvingats göra, beslutat sig för att välja att av de två systemen och ska överföra patientinformationen till det billigare (men mindre bra) systemet. Överföringen kostar hundratusentals euro eftersom man blir tvungen att betala båda företagen i samband med operationen. Eftersom riskerna dessutom är stora om information tappas bort eller överförs fel, måste man beställa ännu extra genomgångar av att data säkert blivit rätt.

Har man på riktigt räknat efter vad detta kommer att kosta och beaktat det i kalkylerna? Dessutom har sådana projekt en viss tendens att förvandlas till mjölkkor för inblandade företag, dra ut på tiden och bli dyrare än man först räknat med. Upphandlingen av dylika projekt är mycket krävande och helst borde de skötas med mycket stor sakkunskap också från upphandlarnas sida.

Jag förutspår mycket goda tider för it-branschen och all världens konsulter.

Samtidigt känns det som om regeringen äntligen fått ihop en strategi, en bild av hur de olika förvaltningsreformerna ska hänga ihop. Allt handlar om att få bort så mycket små (demokratiska) strukturer som möjligt, till förmån av stora enheter. En inbillad kostnadseffektivitetsmodell, lika för alla verksamheter, är det högsta målet. Ett välsmort system med "skalfördelar", som inte störs av kreativa eller dynamiska (oregerliga) små enheter, eller av att människor har egna prioriteringar gällande hur de vill använda sina skattemedel, är målet. (Hur var det nu, det där med innovation?)

Men nu borde det i alla fall vara enklare att gå i kamp mot denna utveckling. Vi borde verkligen försöka förhindra att resurser används på dumma sätt nu när det är kärva tider. Man ska inte syssla med omorganisering och reformer som självändamål eller ideologiska projekt när det är tajt. Man ska låta folk jobba med kärnverksamhet och ta ansvar. Man ska lyssna på sakkunskap och ha förtroende för erfaret folk.

Jag förutspår dystra och jobbiga tider för offentligt anställda och kommunalpolitiker.