Att moralisera om hälsa och säkerhet

Uppfattningen i dag tycks vara att man genom förbud uppnår mer än genom förebyggande arbete och stöd. Tobak och rökning ska osynliggöras som fruktansvärt syndiga och förkastliga fenomen, liksom man tror att man uppnår bättre trafiksäkerhet genom att sänka promillegränsen samtidigt som man skär ner i övervakningsresurserna. Rabbe Sandelin skrev bra om detta.

På kort sikt är det säkert billigare att skylla allt på individernas dåliga beslut. Som om alla hade realistiska valmöjligheter i alla situationer eller samma prioriteringar vad gäller det egna livet. Att fokusera allt på vissa enkla goda fiender är en skamlig politisk fint.

Vilka resultat man uppnår på längre sikt kan diskuteras. Framför allt tycker jag inte att man ska slingra sig från samhällets ansvar att stöda och ta hand om sina skattebetalare när de och samhället behöver det. Det är både mänskligare och mer rationellt att åtgärda problem då och där de föds i stället för att förbjuda symtom.

Om alla de pengar som butikerna måste sätta på att bygga om sina tobakshyllor hade satts på att ge psykvård åt unga skulle jag ha blivit bra mycket gladare. I dag kan det vara alldeles för svårt att få vård. När man mår dåligt orkar man inte heller kämpa. Då kan det vara lättare att bli missbrukare i stället. Av tobak, av sprit eller narkotiska medel. För sjutton, ta bort bilen och ge tvångsvård i stället åt dem som upprepade gånger kör berusade! Och sluta tramsa.