Bokhyllans ideologi

Ted Striphas behandlar i sin bok The Late Age of Print boken som vara och dess värde i historiskt perspektiv. Fokus i studien ligger på dagens läge, då boken frigjort sig från sin tidigare fysiska form och förvandlats, inte alls till en mediaoberoende ideell produkt, utan tvärtom till en handelsvara som allt hårdare kontrolleras av förlagsbranschen. Striphas kommer med många intressanta synpunkter av vilka jag här tänkte diskutera en: boken som statusföremål för medelklassen.

Under 1930-talet pågick nämligen i USA en medveten marknadsföringskampanj från förlagsbranschens sida, inte bara för folkbildning, utan också för bokägandet som fenomen. Bland annat lyckades man lansera bokhyllan som en medelklassmöbel, som sedan givetvis måste fyllas med förlagens produkter. Man förde också kampanjer mot boklånande och boklånare. Min nyfikenhet vaknade förstås av detta: Kan man hitta liknande fenomen i Finland?

Och det kan man, enkelt. Utgånde från några sökningar i dagspressen, fanns en av de första möbelaffärerna till Helsingfors under slutet av 1800-talet. Före det såldes möbler av diversehandlare och snickare. I början verkar bokhyllorna också främst ha varit uttryckligen kontorsmöbler. Det är förstås givet att de ändå fanns mängder av bokhyllor i många hem i en stad som Helsingfors med Universitet och ett stort antal tjänstemän. Men de hyllorna eller bokskåpen var sannolikt ofta byggda av snickare, liksom böckerna ofta bands in av bokbindare för att passa in i boksamlingarna i dessa bildade hem.

Boklånarna får sig en släng i Wiborgs Tidning i form av en liten text, formulerad som ett brev:

Bokegare och boklånare (Ur danska National-tidene)

Högt ärade fröken Sörensen!

Då vi gjorde bekantskap [på ...tåget] yttrade ni er högsta förvåning över min stränga dom om folk, som låna böcker både i tid och otid [...] Kanhända vill ni icke ännu medgiva det berättigade i mina påstående och jag har då blott ett enda ord att säga er till slut: Pröfva sjelf på, vad det vill säga att vara bokegare i stället för boklånare. Skaffa er ni har ju råd därtill – ett litet vackert bokskåp fullt af eleganta inbundna, värdefulla böcker, i synnerhet nyare romaner och noveller (icke dikter). Gif sedan edra väninnor carte blanche att låna, så ska ni få se på något roligt! Jag är säkert på, att ni inom ett halvt åt skulle ha plats i bokskåpet för alla era hattar, m.m., och kan hända ni då ger mig rätt i mitt påstående att till och med de redbaraste människor blivit opålitliga, när det blir fråga om att vårda och lämna tillbaka lånade böcker.
Er ödmjuke tjänare Martin Kok.


Att dylikt publicerades i tidningarna har säkert inte lite att göra med att de stod mycket nära eller för produktionen av böcker i vårt land vid denna tid. Jyrki Hakapää har i sin avhandling också skrivit om hur förläggarna helt sonika marknadsförde sina böcker också genom redaktionella texter.

Lika ohämmat skriver förläggaren Bertel Appelberg apropå folkbildning i tidskriften Nyland år 1934: "Låt boken bliva ett uppskattat och nödvändigt bohag i varje hem, och den dåliga lektyren skall snart försvinna av sig själv."

Bokhyllan var, liksom pianot, under slutet av 1800-talet och hela 1900-talet delar av möblemanget i ett bildat hem. Hade man inte råd med böcker, kunde man skaffa falska bokryggar. Kanske är det därför det inte ansågs höra till god ton att studera bokhyllan då man var på visit. Det kunde ju lätt leda till pinsamma incidenter. Som denna, återgiven i tidningen Helsingfors 1882, där en kväll av stora sociala fiaskon för en ung man på besök i ett fint hem inleds med följande incident, då han noterat en intressant boktitel i bokhyllan:

Men ack! I stället för böcker var det ett bräde med påklistrade bokryggar som skulle se ut som böcker; det störtade ned och fällde olyckligtvis ett bläckhorn, som stod på ett bord inunder hyllan. Förgäves försäkrade baronen att ingen olycka skett härmed; jag såg bläcket rinna från bordet ned på brysselmattan, och utan att veta vad jag företog mig, försökte jag att med min hvita lärftnäsduk hämma dess lopp.

Men hur ser medelklasshemmet ut om femtio år?