Kulturkrock

Grunden för Library of Congress
samlingar utgjordes av Thomas Jefferssons bibliotek.
(Jo, där fanns Linné, men inte Swedenborg ...)

Befinner mig första gången i livet på andra sidan Atlanten. I Washington. Det är en väldigt tyst stad, verkar det som. Glest med folk. Och massor av skyltar. Med massor av text. Man blir helt matt av att läsa alla råd och förhållningsregler överallt. Stor tilltro till ordets makt i detta landet.

I dag allmänbildade jag mig på förmiddagen med att sticka mig in på Library of Congress. Där fanns många fina utställningar. Också här fanns mycket text. På skyltar och även på väggarna. Otaliga deviser och namn. Mycket vackert.

Denna devis passar mycket bra för de följande dagarnas seminarium,
som har titeln New Forms of Data for Research. Ordning är allt, det kan
varje bibliotekarie skriva under ...
(Det svagtorganiserade internätet tillskriver Kant detta citat)

Den största enskilda, kanske enda, orsaken att jag här i USA känner mig utanför min bekvämlighetszon är dricksen. En ständig osäkerhet finns på lur om hur man ska bete sig i olika situationer. Jag har nu i alla fall kommit till att det alltid är bättre att ge dricks än att låta bli. Orsaken är att det aldrig är fel. Också om det är fel är det inte kränkande. För det är egentligen där problemet ligger har jag insett. Det finns inget obehagligt i att strö omkring sig små eller större summor som någon värre krösus i det här landet. Tvärtom.

Kruxet är att det för en nordbo kan vara kränkande om nån försöker sticka en slant i handen på en. Trots att jag vet att det inte är på samma sätt här, har jag ytterst svårt att komma ifrån känslan av att det lätt blir något nedlåtande i att ge dricks. 

En finne lämnar på sin höjd en slant på restaurangbordet om man är nöjd, men man går oftast sin väg innan någon ur personalen ser det. På det sättet är det acceptabelt att göra. Man ska inte behöva tacka eller ens möta givarens blick. För annars blir det en allmosa. Och det är, som vi vet, tabu hos oss. Vi ska förtjäna varje slant med ett på förhand överenskommet avtal och inget ska varken ges eller tas emot på nåder. Eller av generositet. I synnerhet då det gäller reda pengar.

Jag kan inte säga att jag gillar det amerikanska sättet ändå. Jag kommer inte ifrån att det ger konsumenten en otrevligt, nyckfullt maktmedel och att det känns ojämlikt någonstans långt inne i mitt nordiska, protestantiska jag.