måndag 12 september 2011

De små libristerna

Kejserliga senaten har påbjudit att den, som genom kolportörer vill idka försäljning af tryckalster, därtill bör utverka koncession, antingen af öfverstyrelsen för pressärendena eller af vederbörande pressombudsman. Ett fritt yrke har snärjts i förordningarnas namn.

Ett fritt och fågelfritt yrke. Ty har icke senaten förrän nu funnit anledning att reglerande ingripa i kolportagehandteringen så ha i stället andra dragit försorg om restriktionerna; vi erinra oss med indignation några fall, i hvilka myndiga lokalinnehafvare uppträdt aggressivt mot de små bok- och tidskriftstråkarnas sympatiska släkte.

Men vi skola genast medge att det varit undantag. På flertalet af våra restaunger göra dessa litteraturens yngsta och käckaste pioniärer ostörda sina ronder och stamgästerna nicka som åt gamla bekanta:
- Nej fan, int tar vi nånting, försök int heller. Eller fan hu du Snurran eller Figaro, pojke?

Pojken har både Snurran och Figaro och Söndags-Nisse och Strix och Radchas nya romaner från världskriget. Den hugade reflektanten får maka sitt punschglas åt sidan - om det råkade stjälpa representerade förlusten en förmögenhet - och ur kolportörens rymliga läderväska kommer volym efter volym på bordet.

Den spekulerande herrn granskar flyktigt bokpacken och besluter sig för Snurran. Snurran är alltid bra.

Man minns ännu hvilken succès en upplaga hade som för några år sedan sedan distribuerades här med färgstämpeln: "Numret beslagtaget i Sverge!!"

Den lille kolportören packar in igen. Vid nästa bord afyttrar han en Söndags-Nisse. Hasse Z:s Blick på tingen står just nu högre i kurs än någonsin förr: ingen af kollegerna i den svenska skämtpressen är så utomordentligt frisinnad som han och ingen gisslar som han de unghögersvenska germanismen.

Det händer någon gång att gossen med tjufemöringarna och de lustiga bladen och den gamla kvinnan, som säljer Krigsropet, råkas på samma på marknad. De hälsa hvarandra nästan omärkligt, kollegialt, och fortsätta hvar på sitt håll kommersen.

Bland jämnåriga kamrater från sin mammas gata intaga litteraturkolportörerna en ställning. Redan den prydliga blågröna klädesuniformen, den kortskurna rocken med sina blanka metallknappar och epåletter, de långa galonerade benen, mössan som nästan kan täfla med biografjannarnas guldsmidda dito, måste ju inge de andra gyckarna på hemgården viss respekt .

Kroglifvets letargiska dagar och händelser och det förtroliga umgänget med boktitlarnas grefvinnor och vicomter ha förlänat de små libristerna en nimbus hvilken icke undgår kamraterna. Hvem vet väl hvad allt de sett och hört och hvad de kunde berätta - om de kunde. Kolportageromaner har världen nog, när få vi den första kolportörsromanen?

-Morenkopp

Publicerad i Dagens Press den 28 januari 1915.

2 kommentarer:

  1. Viveka Högnäs-Mellner12 september 2011 05:55

    I Brages Pressarkivs signaturförteckning, som också finns på nätet, kan man inhämta att Morenkopp är Erik Heinrichs.

    SvaraRadera
  2. Tack Viveka! Jag som var för lat för att orka gå till bokhyllan insåg inte att jag inte ens behövt lyfta på baken för att få redan på detta :)

    SvaraRadera