Kulturarv och brytningstider

I svensk press pågår en viktig diskussion om kulturarv och digitalisering. Viktig framför allt för att den fäster uppmärksamheten på en angelägen sak: kulturen förändras när medierna förändras. En del förändringar sker som av egen kraft, medan andra saker faktiskt kan påverkas av enskilda människor som en följd av aktiva handlingar, val och prioriteringar.

En relevant distinktion som borde göras är skillnaden mellan att bevara kultur i arkiv eller museer (alltså värdet av att spara kulturarv så som det är ett visst ögonblick) och den andra sortens bevarande, som är lika nödvändig: att hålla kulturen i omlopp genom att göra den tillgänglig. Det senare är viktigt därför att ett historielöst samhälle tappar kunskap och visdom. Kulturen behöver också råvara, kulturell rikedom ger mening i livet. Genom att hålla kulturarvet aktivt håller man det dessutom begripligt. Ord och minnen talar till folk och ger djup i tillvaron.

Det har sagts att det att de hedniska fria konsterna blev grundval för det europeiska bildningsväsendet från senantiken beror till stor del på Flavius Magnus Aurelius Cassiodorus Senator. Han föddes i slutet av 400-talet och var verksam som hög tjänsteman hos kung Theoderik den store. Han var östgotisk erövrare av Rom, men förhöll sig respektfullt och tolerant till den romerska kulturen och samhället. Efter hans död var inte möjligheterna för försvarandet av de romerska arvet lika gynnsamt och Cassiodorus drog sig tillbaka för att ägna sig åt religion.

Han fortsatte ändå träget sitt arbete för att föra vidare det antika arvet. Han var verksam vid ett italienskt kloster kallat Vivarium. Sedan 300-talet hade läsning och arbete varit viktiga delar av klosterlivet, men det var Cassiodorus som aktivt sammanfogade dessa till en ny och ordnad intellektuell verksamhet: skrivandet och produktionen av böcker, så väl andliga som profana. Cassiodorus författade handböcker för skrivarna, texter där han grundligt diskuterade frågor om textkritik, översättning och i praktiken kritiska utgåvor.

Hans betydelse för fortlevnaden av den antika kunskapen och klostrens bokkultur har diskuterats, men Harry Järv argumenterar i sin essä i den ypperliga boken Mänsklighetens minne (2008) för att Cassiodorus fyllt en viktig funktion i västerlandets historia.

Jag ser Cassiodorus insats som intressant i ett kulturhistoriskt brytningsskede. Det vi behöver nu är nämligen mängder av cassiodori, som kan skapa strukturer och arbetssätt för att transformera den tryckta och handskrivna textens kultur till den digitala kulturen. Det måste göras insiktsfullt, utan att slarva bort information. Liksom produktionen av böcker krävde kritiskt och analytiskt tänkande, kräver digitaliseringen i dag det samma. Vi måste vara aktiva och handla medvetet när vi transformerar handskrifter och tryckalster till digitala korpusar. För gör vi inte det kommer de till stora delar att glömmas bort. Det gäller att göra det med ögonen öppna och hålla initiativet så långt det går.

[Uppdatering 4.2.2012, korrigerade ett stavfel i ett namn]