Kunskapens tröghet

Första läsningen av Rainer Knapas Kunskapens rike närmar sig sitt slut. En bok jag längtat hett efter och som verkligen inte svikit de högt ställda förväntningarna. Den har väckt otroligt många tankar, för den behandlar frågor som för mig hör till de allra mest relevanta. Det gäller liv och död, intellektuellt. Dessutom har jag lärt mig mycket nytt om det gamla universitetbibliotekets samlingar och historia. Mitt dilemma just nu handlar mest om hur jag ska gå vidare med vad jag lärt mig och vad jag ska göra med alla de tankar och formuleringar som uppstått i mitt huvud under läsningen. Vi har nämligen ett hisnande spännande bibliotekstemanummer på kommande i Nya Argus i höst. Jag måste planera och bearbeta och det är många bitar som borde falla på plats. Tankarna är också allt annat än färdiga och klara. Det känns som om de kretsar i cirklar, nafsande på sanningen; insikten i pudelns kärna låter vänta på sig. Om den finns. Vad jag vet är att insikten kommer, om den kommer, antingen när jag skriver eller när jag går. Eller eventuellt medan jag jobbar i trädgården. Så är det.

Det handlar om en process som är lika obegriplig som den är farlig att förenkla. Om skillnaden mellan information och kunskap och det komplexa samspelet mellan dem. Förenklat brukar man inom informationsvetenskap se på saken ungefär som i videon nedan (som egentligen handlar om begreppsmodellering och en metod som jag verkligen kan rekommendera i synnerhet vid teamarbete). Problemet är, att när man förenklar så här följer makt, organisation och beslutsprocesser nästan alltid det minsta motsåndets väg: kunskap reduceras till information, information till teknik. Slutresultatet är fördummade organisationer.

Så jag får fortsätta att processa den kunskap som jag med hjälp av Kunskapens rike försöker förflytta från Rainers kloka huvud till min ansträngda hjärna och integrera den i mina egna tankar. Vad som egentligen är nytt för mig gällande åskådningsfrågor och analys och vad som bara är bättre formulerat är inte enkelt att veta. Det kanske inte ens går att veta. Saken blir inte bättre av att jag är så otroligt hemma i Rainers språk.Mycket formulerar Rainer inte ens explicit, utan det är tankemönstren som springer ur helheterna som ger insikter. Eller att han med stilistiska medel subtilt förmedlar värderingar, kloka värderingar som är kunskap. Visdomar kallas det visst.