Det andra hemska språket

I den finska grundskolan ska alla barn läsa minst en lång och en medellång lärokurs i språk. Den ena ska vara det andra inhemska språket (finska eller svenska) och det andra något främmande språk eller samiska. Jag tror att det idag finns en allt starkare känsla av att engelska egentligen räcker. Engelskan är fortfarande det för oss synligaste språket, till och med då EU-kommissionärer och -parlamentariker uppträder i offentligheten. Det bidrar till illusionen att man inte skulle dra nytta av att kunna tala eller åtminstone förstå andra språk, som till exempel tyska. 

De som skriver lång svenska eller finska i studenten har också långsamt men säkert blivit färre. Dess värre avspeglar ju utvecklingen de vuxnas och samhällets fokus och prioriteringar då språkkunskaperna bland barn och unga begränsas till några få språk.

Har det att göra med att det kräver tid och övning att lära sig ett språk, att allt färre skriver det andra inhemska? Jag undrar ändå lite om vi kanske resignerat som kultur och samhälle. Att man skruvat ner kraven på kunskaperna i det andra inhemska, samtidigt som vikten av matematik ökade signifikant, har kanske gjort att man läser mindre språk överlag. Värdet av att behärska olika språk och kanske framför all färdigheten att lära sig nya språk har vi inte lyckats föra fram. Argumenten om att man genom att dra ner på undervisning i svenska och finska, skulle ge "mera utrymme" för andra språk, har väl nu en gång för alla kommit på skam. 

Det känns åtminstone för mig som en stor risk, att utelämna sig åt en mindre språklig diversitet och i och med det också en smalare kunskapsbas och svagare internationella nätverk i vårt land. Jag är inte helt säkert på att den anglofona världen erbjuder alla nyttiga insikter och kontakter vi behöver i framtiden. Lyckligtvis får vi ju en kulturellt kompetent befolkning på andra sätt.