Tankefigurer

Jag använde i mitt förra inlägg ordet tankefigur apropå hur arkiven och den offentliga makten uppfattas. Jag velade en aning innan jag valde det ordet, för det är lite utmanande på grund av sin flummighet. Jag använde det också i min avhandling och försökte då hitta en vetenskaplig definition, men hade rätt mager framgång. Jag hade stött på det i någon kulturhistorisk eller antropologisk text, men utan någon specifik definition. Begreppet har tydligen använts inom litteraturhistorien, men också där verkar betydelsen vara lite oklar. Klart är att det på något sätt står i paritet till "figure of speech".

Jag skulle gärna närma mig begreppet ur en semiotiskt perspektiv. Det handlar enligt mig om den kulturella kontext som ger ett ord, eller ännu noggrannare ett begrepp, dess betydelse. Om vi talar med Saussure, skulle jag säga att det är en bit av de kulturella mönstren och strukturerna som "vidhänger" signifé, eller det betecknade. Kort sagt betydelsen eller kanske intentionen mer specifikt. Det är det ställe där kulturens mönster möter språket, där tecknets betydelse uppstår. Talar vi med Peirce måste det på något sätt röra sig mellan objektet och interpretanten. (Hur måste jag tänka på mera ...) Ordens betydelser eller innebörder kommer nämligen alltid med en viss inneboende kontext, värderingar och historia, som är kulturberoende.

Ett mycket beskrivande exempel på detta är de åtminstone på Husis insändarsidor pågående diskussionerna om dels mindfulness, dels Den blomstertid. Båda diskussionerna handlar precis om vilka kontexter saker har, vilka betydelser, konnotationer och kontexter som finns "dolda" i olika saker vi talar om. Och vilken betydelse detta har. Det handlar kort sagt om hur betydelser kan förändras över tid och hur  ursprungskontexter "kontaminerar" begreppens nuvarande sammanhang och användning. Som att en meditationsfilosofi som använder sig av "buddhistiska" tankefigurer är oacceptabel, i synnerhet om man samtidigt ska rensa bort alla "kristna" tankefigurer. Mest löjligt blir det ju då den egentliga betydelsen eller innebörden, intentionen, i praktiken ofta är rätt identisk: det handlar om att värdera andliga dimensioner, etik mm i de flesta religioner. Man hakar helt upp sig på just kontexten. Och framför allt en tidigare kontext. Man ser inte kulturen, språket och betydelser som något man aktivt kan påverka och definiera, utan man ser dem som statiska och det främmande ofta som hotfullt.

Är Den blomstertid fortfarande religiöst eller "bara en tradition"? Gör begreppsval mindfulness till anti-kristet och främmande?

En annan diskussion jag hamnade i med Kaj Ahlsved på Twitter som utgick från att jag protesterade mot Jukka Petäjäs utsaga i en konstteoretisk essä i Hesari att 1700-talets uppfattning om skönhet skulle ha varit en helt annan än i dag. Jag protesterade mot detta. Jag anser att vad man ansåg vackert på 1700-talet anses i huvudsak fortfarande vara vackert i dag, ren estetiskt sett. I själva verket är det mycket intimt sammanknippat med vad man allmänt i dag avser med "vackert", det har blivit en del av betydelsen av hela ordet. Det är liknande estetiska värderingar som dominerade konsten ända till för ett sekel sedan och som i dag enligt "vanligt folk", och följaktligen även populister som sannfinnar, är riktig konst.

Men konstfältet självt har vandrat vidare på det radikala nyskapandets väg, med kreativitet och kritik som viktiga ledstjärnor, där det estetiska blivit bara ett av många element i skapandet. Det är inte så att modern konst, modern arkitektur eller modern konstmusik i allmänhet skulle ge starka estetiska upplevelser åt mannen på gatan, vågar jag påstå. Men "konst" har alltid varit ett högkulturellt elitfenomen, även om det i dag lyckligtvis också finns många trender som går i motsatt riktning. Till exempel inom musik eller miljö- och ljuskonst i städer, kan man nå ut med "konst" till en bredare publik. För konstnären är det då, kan jag tänka mig, viktigt att erbjuda en erfarenhet och upplevelse, kanske inbjuda till eftertanke. För den konstoinsatta publiken är kanske kriteriet ändå fortfarande mest estetiskt: "Wow, tufft!". Det handlar alltså, enligt mig, om de tankefigurer som finns förknippade med begreppet konst, och hur dessa kan variera över tid och mellan kulturer och subkulturer, och hur man anser "konst" och "estetik" vara sammanhängande.

I en populär och historisk kontext är konsten närmare förknippad med estetiken, än i dagens konstkretsar och högkultur. Men jag är förstås lekman inom både estetik och konstteori och opererar säkert med ett inom konstfilosofin föråldrat konstbegrepp. Men ur kulturhistorikerns och semiotikerns perspektiv ser det ut så här. Och en viktig aspekt vore att kunna skilja på begreppens betydelser och se hur de förhåller sig till kulturella mönster och traditioner. Om man kan se tankefigurer för vad de är och också inse att de går att påverka. Man kan fokusera mera på betydelser och till exempel en hurdan skola vi vill ha.