Språkexplosionen

Efter årsskiftet startar igen min kurs i digitalkultur i humaniora. Inför det samlade jag på mig lite färsk litteratur för att uppdatera mig. Först ut är boken Understanding Digital Humanities redigerad av David M Berry. Eftersom Jussi Parikka och Lev Manovich finns bland författarna är förväntningarna höga. De första kapitlen av boken motsvarar förväntningarna. Berry tar själv upp många aspekter som gäller metoder och kunskapsteori, just sådant jag själv grubblat över. Han skriver om alternativa sätt att se på själva uppdraget och forskningsobjektet för digital humaniora (digital humanities). Han kastar fram det i mina öron mycket meningsfulla förslaget, att digital humaniora egentligen handlar om precis metod och vetenskapsfilosofi. Hur som helst är gruvdrift i text eller digitala annoterade utgåvor bara den första vågen, det första lagret av digital humaniora, som nu rör sig från kvantitativa till kvalitativa frågeställningar och metoder. Tur det.

En viktig tråd här är koden och algoritmerna som språk. Man har talat om lagar som det digitala utsätter oss för och som begränsar oss. Det är en miss enligt mig. Koden och mjukvaran i datorer är inte lagar, utan de begränsar oss på samma sätt som språk i allmänhet gör. Problemet är om man som forskare (det gäller numera alla discipliner) inte inser detta. Språk är något vi kan påverka. Men det förutsätter att vi förstår oss på dem.

Den första stora aha-upplevelsen Berrys bok var just detta. Det handlar om en språkexplosion. Länge har vi humanister opererat utgående från text och narration. De har för de flesta varit forskningens medel och mål, det har varit verktyget och slutprodukten. Text. Vi har arbetat med text på ett eller kanske några naturliga språk. I och med datorernas närvaro i allt fler skeden av vårt arbete, som sökredskap för källor och tidigare forskning, med skärmen som fönster till dessa material, datorn och dess programvaror som verktyg för själva forskningen och produktionen och presentationen av forskningsresultaten har medfört en språkexplosion. Som filodeg lägger sig olika språk, naturliga och artificiella på varandra, nästlar sig ihop i det enklaste word-dokument eller den simplaste katalogsökning.

Vi kan förvisso låtsas att detta inte på verkar oss humanister, men frågan är en hur stor vanföreställning det är. Och om det är viktigt att begripa sig på detta överhuvudtaget. Är i själva verket digital humaniora den nya bildningen, den nya filosofin? Det är inte bara de olika lagren av språk som vi har att tampas med och förhålla oss till. Förutom texten har vi i dag möjlighet att som resultat av humanistisk forskning allt större möjligheter att ta till andra språk och kodsystem än den narrativa texten. Vi kan visualisera kunskapen. Som jag ser det är detta en större brytning än man först kunde tro. Vi kan faktiskt bryta textens och de naturliga språkens hegemoni och erövra nya domäner i den vetenskapliga kommunikationen. Det vetenskapliga samfundet har inte riktigt hunnit i kapp här, i synnerhet vad gäller akademiska meriter. Men det är på kommande. En dag kan man göra sin avhandling som en video eller visualisering också inom humaniora.

Plötsligt ter sig semiotiken som en kärnkompetens för oss alla. Det känns bra, för jag har länge varit irriterad på att man ofta avfärdat denna viktiga del av filosofi (eller lingvistiken eller kulturvetenskaperna) som förlegad. Den är allt annat. Den är nu viktigare än någonsin. Man behöver inte kunna alla språk man arbetar med. Men man måste förstå språkets och kulturens strukturer och mekanismerna i hur betydelser uppstår och förmedlas. Ta som exempel arbete med textkorpusar och gruvdrift i textmassor eller stordata:  man kan kanske läsa en text utan att förstå den, men kan man som en del anser, förstå den utan att läsa den?