Autenticitet, original och identitet

Ännu ett par små reflektioner vill jag gärna göra gällande arkivdagarna. Den sista programpunkten jag följde med var professor Laura Kolbes grillande av de fem nordiska riksarkivarierna. De fem medelålders herrarna fick ta ställning till postkolonialistiska reflektioner om arkivens betydelse i det västerländska samhället och kulturen. Som vanligt gick diskussionen på skandinaviska språk. Under konferensens gång hördes en del magsura kommentarer av finskspråkiga personer, som var frustrerade över att de inte förstod danskarna. Vad jag kan förstå är problemet rätt allmänt i nordiska sammanhang. "Det är orättvist att alla andra får tala sitt modersmål".

Stopp där! Det är inte alls så. Islänningarna måste också tala ett språk de fått plugga i skolan! Dessutom finns det en underliggande miss i resonemanget, som jag uppfattar det: att alla har ett modersmål, och att senare inlärda språk är sekundära, besvärligare och mindre värda på något sätt. Danskan är ibland svår att förstå, men det är också en fråga om övning och hur mycket talaren bemödar sig om att tala tydligt. För mig tar det ofta ett par dagar, innan jag hänger med, om jag inte hört danska på ett tag. Jag tycker att det verkligen finns skäl att upprätthålla den nordiska gemenskapen, eftersom det finns långa traditioner av samarbete och många likheter i samhälle och kultur, som gör att man faktiskt inte behöver upprepa samma misstag och göra om arbete på olika håll. I stället kan man dela med sig, vilket man också ofta gör. Tyvärr förutsätter nog detta att man på finskt håll satsar på att översätta material antingen till svenska eller engelska. Det är ändå en förhållandevis liten investering, i jämförelse med de synergieffekter man får av det nordiska samarbetet.

Den andra saken jag vill kommentera handlar om något den finska riksantikvarien Jussi Nuorteva sade under professor Kolbes grillsession. Kolbe bad herrarna berätta vad arkiven egentligen har att erbjuda numera. Nuorteva sade att för honom är arkiven en garant och representant för autenticitet. I den digitala världen har originalen, de riktiga pappersdokumenten, fortsättningsvis en funktion som källor och bevis. Som historiker sade han sig inte anse att en digital fil kan ersätta originalet som källa. Om jag förstod honom rätt, jag tyckte faktiskt att han sade så. Vilket gjorde mig minst sagt förvånad, eftersom det finska Riksarkivets explicita policy är att material som digitaliserats beläggs med ett strikt bruksförbud. Åtminstone släktforskare har nekats tillgång till original, trots att de digitala kopiorna varit oläsliga.

På twitter utspann sig en diskussion kring detta, där forskaren Anu Lahtinen påtalade, att digitaliserade material kan ha liknande problem som källutgåvor, som hon upptäckt innehålla en del för hennes forskning avgörande brister eller felaktigheter. En forskare bör ha tillgång till både en digital kopia och vid behov originalet. Det är ju för sjutton ingen vits att spara ett material som aldrig kan användas! Kaisa Kyläkoski påpekade man att åtminstone inte vid svenska Krigsarkivet drar sig för att ta fram original. Systemet där verkar å andra sidan också vara en produkt av fokusering på det fysiska materialet. Hennes på gränsen till dråpliga erfarenheter kan man läsa om i hennes blogg. Det svenska systemet visar ändå på en öppenhet och kundorientering, som nog onekligen känns lite avundsvärd.