Projekt Pondus publicerat

Äntligen fick vi webbsidans första version färdig! I ett antal veckor nu har otaliga människor satt massor av tid på att diskutera och planera hela projektet. Vi har kartlagt webbsidor och databaser och funderat över skillnader och likheter i hur man beskriver saker och i hur informationen är strukturerad. Vi har jämfört med internationella projekt och standarder och gjort otaliga dokument. En liten del av det finns publicerat på vår Pondus wiki.

Idén föddes egentligen redan för ett år sedan: en idé om att göra Svenskfinland till ett litet laboratorium för öppen länkad data. Grundkonceptet är att gå fram iterativt, vi testar oss fram. Med så väldigt många aktörer och informationssystem lever fältet dessutom hela tiden. Tekniken är ny för de flesta och kräver ett helt nytt tänk. Men vi som producerar mycket digitala material på svenska i Finland är ändå en förhållandevis liten grupp, och vi har möjlighet att ganska enkelt samla oss kring ett bord: offentliga instanser, kommersiella aktörer och tredje sektorn. Därför är detta så oerhört roligt och givande.

Projekt Pondus handlar om att förenhetliga våra system och att skapa öppna gränssnitt. För vi tror på att öppenhet ger synlighet för det innehåll vi producerar eller förmedlar. Det ger också ger bättre tjänster och användarupplevelser. Samordning ger styrka. Då man producerar material med allmännyttiga eller kommersiella syften, vill man förstås hitta intresserade människor som kan ha glädje och nytta av det man gjort.

Det har känts otroligt fint att det har gått att hitta samarbetsparter och finansiärer och vi har fått stöd och goda råd från många håll. Bland organisationerna finns många olika behov och situationer och utmaningarna är många. Digitaliserade arkivmaterial skulle absolut vara värdefulla att få med och säkert väcka stort intresse som länkad data. Just kulturarv är ju vårt gemensamma kulturarv, som vi alla borde ha tillgång till. Samtidigt är varje litet steg mot samordning ett steg i rätt rikting. Jag hoppas ändå att det svenska i Finland i och med detta kan komma att bli både synligt och intressant i Finland och Norden. Vi måste vara modiga och öppna.

Så bekanta er gärna med pondus.info, gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!

Lite svalkande likgiltighet

Jag lärde mig i går ett fint nytt ord: micromanagement. (På förekommen anledning vill jag inte berätta av vem). Men jag blev glad när jag hörde i radion i morse att politiker börjar fästa uppmärksamhet vid förhållandet mellan administration och kärnverksamheter inom polisen. Jag tror vi kan hitta en hel del sektorer och institutioner i vårt samhälle där de senaste åren lett till en svällande administration ock ökande kontroll- och rapporteringsmani, inte sällan maskerad i form av nya informationssystem.

Fenomenet har säkert olika orsaker. Några orsaker misstänker jag att finns i den förhållandevis snabba omsättningen av chefer, det för många sektorer helt absurda resultatansvarstänkandet och idén om att en bra chef inte behöver expert på verksamheten, utan att ledarskap är en tillräcklig kompetens i sig. Det sista kan visserligen stämma och det är verkligen viktigt att se till ledarskapskompetenser då man väljer chefer. Men om genuint intresse för verksamheten saknas hos verksamhetens operativa ledare kan följderna bli katastrofala. Som "intresse för verksamheten" kan som minimi räknas en social och empatisk förmåga i förhållande till kompetent personal som brinner för sitt arbete. Vilket innebär förtroende för dem.

Då man läser exempelvis Claire Holmgrens och Tomas Neumüllers uppsats om ledarskap blir det åtminstone för mig alldeles klart, att en chef bör kunna diskutera verksamhetens innehåll med medarbetarna. Hur ska man annars kunna föra utvecklingssamtal och kommunicera på ett sätt som stöder upplevelsen av självständighet? Om man inte klarar det är varje åtgärd som innebär rapportering eller uppföljning ohjälpligt motivationssänkande. Om allt man kommunicerar handlar om rapporter och information - jag har nästan lust att säga data, om informationen är irrelevant för verksamhetens syften - blir det hastigt fråga om just micromanagement.

Med all den kunskap som i dag finns om motiverande ledarskap tycker man det borde finnas insikt nog att skära ner på kontroll- och rapporteringssystem som är alltför påträngande och för personalen uppenbart sekundära eller i många fall missvisande.

Vi övar källkritik

Dagens ämne var källkritik och hänvisningar gällande digitala material. Jag har skrivit om hänvisningar förr här och här.

Poänger jag i dag särskilt försökte understryka var att man ska reflektera över varför man hänvisar, vikten av att beakta materialets (och länkarnas) beständighet och fundera över vad materialet man använder egentligen består av, dvs vad som saknas i det man använder digitalt: Vilket är urvalet jag söker i? är en fråga man bör ställa sig så man söker i en databas. Och förstås vilken behandling materialet genomgått. Vi diskuterade också annan kontextuell information och hur mycket metadata som egentligen borde finnas (det är mycket!), om materialet ska användas i forskningssyfte.

Det enda digitalbaserade material vi tog oss an denna gång var Jaikuarkivet. I realtid fick vi också hjälp på Twitter, stort tack till Joakim Jardenberg och Andreas Holstenson! Nu funkar Jaiku-arkivet så att man ser det ursprungliga datumet för varje inlägg och om man för kursorn över det, får man se den relativa tiden sedan inlägget publicerats.

Nu blir det lite paus i kursen, så jag hoppas mina adepter bloggar flitigt och också läser lite teori till nästa gång, för då ska vi granska mera metodfrågor! Främst på listan Peter Shillingsburgs bok och Luke Tredinnicks första och andra bok om digitalkultur.

Google och makten

I senaste Ny Tid fanns en intressant text av Mikael Brunila om filterbubblor och övervakning på webben. För mig var den intressant därför att Brunila har närmat sig ämnet från en annan litteratur än jag. Han använder samhällsvetenskapligt och -filosofiskt orienterad medieforskning, medan jag kommit in på temat ur ett mer mediehistoriskt och kultursemiotiskt perspektiv. Marsch till bibban alltså. Först på listan Friedrich Kittler och Jussi Parkko. Får se hur jag klarar av att ta dem till mig.

I och för sig är väl konklusionerna rätt lika. Det är ändå två saker som väcker min uppmärksamhet i Brunilas text. För det första: aktörskapets förmodade koncentration vid konstruktionen av offentlighet, dvs individens på något sätt försvagade ställning i historiskt perspektiv. Jag är inte helt säker på att detta håller, jag måste fundera vidare på den frågan. Jag anser att vi tenderar underskatta betydelsen av information och nätverk i andra tider (förr), liksom vi lätt undervärderar betydelsen av förändringen i offentligheten, som faktiskt uppstått under den gutenbergska parentesen. I Brunilas modell är individerna mer objekt för systemets kontroll än aktörer. De sociala mediernas betydelse, dvs människors funktion som filter och informationsförmedlare tas inte upp i denna text. Å ena sidan kan fenomenet givetvis starkt förstärka "bubbeleffekten" - men det kan å andra sidan faktiskt också motverka de stora kommersiella aktörernas kontroll. Att syftet med denna kontroll är rent ekonomiskt är tycker jag också en sak man bör reflektera över: vad innebär det egentligen i termer av makt?

Den andra aspekten gäller den förändring som den semantiska webben kommer att innebära inom det närmaste decenniet. Det är svårt att ske hur maktens kontinentalblock här kommer att förskjutas, men förändringen är inte färdig ännu. I och med att innehållsproducenterna med den nya tekniken bättre kan styra spridningen av sina material, kommer sannolikt söktjänsternas betydelse och uppgifter att ändras. Vilka förändringar i detta komplexa system det innebär är svåröverskådligt. Kommersiella intressen är helt klart drivande på många håll, men nästan lika drivande är öppenhetsrörelsen och demokratiseringen de nya teknologierna medför. I synnerhet tycker jag man bör betänka att information och offentlighet förr varit minst lika kontrollerade och styrda som de är i dag. En sak är av betydelse: webben kommer samtidigt att bli mer transparent (i teorin), som dess logik i praktiken kommer att bli än med ogenomtränglig och ogenomskådlig i och med html5 och öppnandet och länkandet av data.

Min avsikt var ju egentligen med detta inlägg att förtydliga något jag skrev innan på annat ställe, men jag märker att det sannolikt blev bara mera krytpiskt. Jag måste tänka mera först, och skriva bättre sedan ...

Spänningen stiger

I dag höll jag min riktigt första formella presentation av projekt Pondus för ett gäng skärpta informatiker på Terkko. På plats fanns många som arbetat med ontologier och länkad data, så det var lite extra spännande att få höra deras kommentarer. Vi hoppas ju riktigt inom kort att kunna lansera våra inte alls färdiga, men en god bit på väg hunna, planer på finlandssvensk öppen länkad data.

Efter och under presentationen uppstod mycket intressant diskussion om hur man bäst driver förändring, hanterar systemutvecklingsprojekt och kring den enorma betydelsen av nationella långsiktiga lösningar för informationsinfrastruktur (ontologier, länkservrar etc som fortfarande saknas!). Det roligaste var att alla verkade förstå vår iterativa ansats och såg poängen med att gå framåt just på det sätt vi gör. Så trots att en hel del utmaningar väntar är jag mycket hoppfull. Vi går åt rätt håll här och varje lilla steg vi lyckas ta är ett steg i rätt riktning.

Jag infogar projektpresentationen jag visade här nedan, men den är riktad till branschfolk, så jag vet inte hur mycket av värde den kan ge andra. Mycket, mycket mer både allmän och detaljerad info är som sagt på kommande inom kort.

Pondus - finlandssvensk öppen länkad data on Prezi

Användbarhet är faktiskt en del av öppenhet

I Riksarkivets strategi (fi) står, som dess tredje målsättning, att Arkivverket ska utgöra en central del av den nationella och internationella infrastrukturen för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning år 2015. Det är tre år dit. I följande punkt anges att tjänster på nätet ska utgöra en central del av kundtjänsten. Lycka till säger jag.

En viktig del i utvecklingsarbetet är den nya Astia-tjänsten. Systemet ska betjäna hela Arkivverket. Med hjälp av Astia ska kunder kunna beställa fram material till forskarsalarna. Dessutom är det meningen att man ska kunna anhålla om tillstånd att använda material som har olika typer av begränsningar och beställa utredningar. "Med hjälp av Astia kan användarna ta mer egna initiativ och servicen är mer flexibel" (min översättning, hittar inte info på svenska).

Tanken är för all del god. Blev dock lite tveksam, då jag fick ett mejl om att man nu kan testa systemet. Där stod nämligen att man behöver nätbankkoder för att registrera sig. Öh?

Så nu skriver jag utan att ha gett den nya tjänsten en chans. Jag kontaktade däremot arkivet och frågade om det eventuellt är lite överdimensionerat att begära så tung identifiering för att beställa fram några dokument till forskarsalen (som väl trots allt även i framtiden är bemannad osv). Jag fick faktiskt ett snabbt och vänligt svar, där det konstaterades att detta är nödvändigt på grund av möjliga tillståndsförfaranden. Kom ihåg att vi fortfarande talar om fysiska papper här. Jag skulle ändå personligen inte bli vansinnigt upprörd om nån skaffade mig tillstånd att forska i papper jag inte behöver.

Jag förstår mycket väl att det i framtiden, med stora mängder digitala material och e-arkiv och eventuell distansanvändning kan vara befogat. Någon dag. För en liten del av kunderna, för en del av materialen. Jag skulle önska att jag kunde logga in med en facebook eller twitter-profil om jag ville be nån ta fram en mapp från början av 1800-talet åt mig i förväg. Eller bara med att lämna en e-postadress. Måste påpeka att nätbankkoderna också är kommersiella tjänster vad jag vet och knappast ens gratis.

Lyckligtvis påpekade tjänstmannen att den nya tjänsten är ett komplement. Om man inte vill använda den kan man komma till forskarsalen och beställa sina material som förr. Räkna med det.

Det är vore orättvist att kritisera en så halvfärdig tjänst som Astia och därför gör jag det inte heller, inte i sig. Det är absolut en utveckling i rätt riktning. Men man gör sig inte särskilt öppen och tillgänglig med att börja med att testa de mest extrema fallen. Man kunde börja med lite enklare och mer inbjudande processer. Öppenhet borde vara normen, det andra undantag, inte tvärtom.

Vi måste göra som jag vill, annars ...

Det här med toppchefer som måste ha topplöner och bonusar för annars flyttar dom utomlands har ju aktualiserats på senare tid, gällande Finnairs ledning där cheferna erbjöds extra bonus för att stanna.

Argumentationen följer ett mönster som man bör se upp med: "Om vi inte gör A, kommer personerna X, Y och Z att göra B, vilket, såsom alla inser, vore en fullständig katastrof". Vi har alltså inga alternativ, och det beror på omständigheter som vi inte kan påverka. Punkt. "Personerna X, Y och Z" kan också väldigt enkelt ersättas med "marknaden", som på det sättet en ännu bekvämare aktör, eftersom ingen kan gå och fråga den, vad den tänker göra, om man exempelvis lämnar dom och dom skulderna obetalda eller något annat drastiskt.

Problemet är förstås att resonemanget innehåller väldigt många antaganden. Till skillnad från marknaderna är riktiga människor ändå möjliga att kolla upp med och till och med påverka. Liksom man ofta kan påverka andra omständigheter och faktorer som spelar in. Konstellationen är sällan så enkel när man granskar den noga. Alternativlöshet och diffusa hotelser ska man se upp med. Be om fakta och försök se helheter. Avväg riskerna. Och sen anser jag att varje chef som tror sig vara oersättlig, borde gå bums.

Om verksamheter, rationalisering och informationssystem

I Tietoviikko fanns nyligen en juttu om Folkpensionsanstaltens strategi för informationsförvaltning och it-utveckling. Den är intressant därför att man, i motsats till de flesta andra, inte gått i entrepenadfällan, utan hållit systemutvecklingen inom huset. Det har varit en verkligen omfattande satsning. Jag anser att den är rätt. När man läser kommentarerna blir min övertygelse ännu fastare: statsanställda och konsulter förfasar sig över slöseri med resurser och urusla system då man köpt it-system (att säga "-lösningar" verkar ibland vara att ta i för mycket). Och samtidigt inte sällan sannolikt helt glömt att det också behövs omfattande planering av informationsstrukturer och -tjänster dvs professionell informationsförvaltning. Som känner verksamheten och processerna utan och innan. Liksom att det behövs ständig dialog mellan kodare och brukare.

Jyrki Kasvi var rätt hoppfull nyligen gällande utvecklingen på den kommunala sektorn. Att över gå till öppen källkod och hålla rättigheterna till sina system och kontrollen över data är en naturlig väg att gå, då man fått erfarenhet och självkänsla nog att inte falla för första bästa försäljare av "fantastiska system" med "stödtjänster" osv. Sanningen har ju inte sällan visat sig vara rätt långt från dessa fagra löften. Klart är att vi behöver massor av mera utbildat folk både inom informationsförvaltning och it också inom den offentliga sektorn. Fast man skulle välja att upphandla behöver man kunna planera, skriva specifikationer och förhandla utgående från verksamhetens behov. Jag säger absolut inte att man aldrig kan upphandla system som tjänster, men man bör verkligen veta vad man gör.

Själv är jag inte riktigt lika optimistisk som Kasvi. Markku Kuisma har i boken Rosvoparonien paluu skrivit på ett utmärkt sätt om hur vårt förflutna, historien, skapar strukturer som är ständigt närvarande och påverkar oss och våra möjligheter att agera. Informationssystem är fullständiga manifestationer av detta, och om man förbiser detta vid planering och genomförandet av omorganisationer är man på sjufamnars vatten. Man borde aldrig låta ett informationssystem forma en verksamhet, men om man frånser att existerande processer och verksamheter finns cementerade i informationssystem är ens projekt dömt att möta stora svårigheter.

Om man dessutom, som i ett fall jag hörde om där man skulle omorganisera verksamheten inom en sektor och byta samarbetspart och därmed informationssystem, går och frågar ett företag om huruvida det går att flytta informationen från det gamla systemet till det nya är det ju alldeles klart att man får svaret "javisst". Om man sedan blir förvånad att det inte lyckats efter fyra år, kan man ju undra vem som har kontrollen ... och pengarna. Att tro att man automatiskt sparar in på att köpa in kompetens bara när man behöver det är nog ren och skär dumhet. (Jag vet att detta exempel är värdigt Bluffer's Guide, men jag vill inte hänga ut enskilda tjänstemän, när jag inte exakt vet vem som gjort vad).

Realism visade däremot Rolf af Hällström i Kyrkpressen, när han pekade på hur administrativa beslut faktiskt borde beakta informationssystem.(Tack för tipset Ingrid Svanfeldt) Kommunminister Virkkunen kunde också ägna detta en tanke. Vem kan man lita på när det gäller att beräkna kostnaderna för att anpassa informationssystemen till nya administrativa lösningar?

Att moralisera om hälsa och säkerhet

Uppfattningen i dag tycks vara att man genom förbud uppnår mer än genom förebyggande arbete och stöd. Tobak och rökning ska osynliggöras som fruktansvärt syndiga och förkastliga fenomen, liksom man tror att man uppnår bättre trafiksäkerhet genom att sänka promillegränsen samtidigt som man skär ner i övervakningsresurserna. Rabbe Sandelin skrev bra om detta.

På kort sikt är det säkert billigare att skylla allt på individernas dåliga beslut. Som om alla hade realistiska valmöjligheter i alla situationer eller samma prioriteringar vad gäller det egna livet. Att fokusera allt på vissa enkla goda fiender är en skamlig politisk fint.

Vilka resultat man uppnår på längre sikt kan diskuteras. Framför allt tycker jag inte att man ska slingra sig från samhällets ansvar att stöda och ta hand om sina skattebetalare när de och samhället behöver det. Det är både mänskligare och mer rationellt att åtgärda problem då och där de föds i stället för att förbjuda symtom.

Om alla de pengar som butikerna måste sätta på att bygga om sina tobakshyllor hade satts på att ge psykvård åt unga skulle jag ha blivit bra mycket gladare. I dag kan det vara alldeles för svårt att få vård. När man mår dåligt orkar man inte heller kämpa. Då kan det vara lättare att bli missbrukare i stället. Av tobak, av sprit eller narkotiska medel. För sjutton, ta bort bilen och ge tvångsvård i stället åt dem som upprepade gånger kör berusade! Och sluta tramsa.

Att söka information

Dagens tema var informationssökning. Vi började med webben och talade sedan om lika typer av kataloger och hur deras strukturer skiljer sig från varandra. Jag har tidigare bloggat om ämnet här. I synnerhet (digitala) arkivmaterial är problematiska att söka i, eftersom katalogernas struktur ofta är sådan att innehållet framkommer endast av den hierarkiska strukturen i katalogen.

Det var närmast några saker jag ville understryka:

1. Informationssökning är inte lätt, det tar tid och kräver tålamod för att man ska vara säker på att man fått fram det relevanta materialet

2. Använd trunkering, synonymer och ämnesordslistor för att hitta söktermer

3. Sök i flera källor, använd listor på resurser såsom de på Agricola eller i NELLI. Kom ihåg att det vanligen också finns böcker i arkiv, arkiv på museer osv.

4. Kombinera och avgränsa sökningarna och sortera resultaten! Också i databaser kan man ofta både söka och bläddra eller surfa.

5. Be om hjälp av personalen (hur sura de än ser ut, det är faktiskt deras jobba att hjälpa till!)

Min presentation med en del länkar publicerade jag på SlideShare. En del länkar har tyvärr försvunnit vid konverteringen, så man måste kopipejsta ...

Informationssökning för historiker

View more presentations from Jessica Essen

Att hänvisa till en tweet

Måste kommentera denna sak på svenska också, eftersom så många verkar glädjas över ett nytt råd för hur man ska hänvisa till en tweet. Rådet är nämligen inte helt oproblematiskt.


Kaisa Kyläkoski gjorde mig uppmärksam på Erkka Peitsos kritik, som jag delvis kan hålla med om delvis inte. Sedan jag senast skrev om att hänvisa till webbsidor har en del saker hänt: bland annat har Memento-systemet åtminstone vunnit en del uppmärksamhet (även om jag inte har en aning om huruvida någon faktiskt använder det redan). Memento är ett system med att koda in tidsstämplar och versioner i webbkoden, som möjliggör enkel versionshantering direkt på webben. Nu ser jag därför en poäng med att faktiskt datera sin källa noggrant, något jag tidigare menade var bortkastat.

Jag kan fullständigt hålla med Peitso om att man inte bör hänvisa till en webbsida utan att ange en URL. Däremot tycker jag nog att "tweet" är ett etablerat begrepp. Den andra poängen som jag gärna underskriver är tidsangivelsen: Att ange ett klockslag - dessutom enligt mottagarens tidsstämpel - är verkligen befängt. Eftersom twitter också bevaras av Library of Congress, kunde man då eventuellt motivera en användning av deras tidszon, men eftersom de automatiska systemen (exempelvis här på Blogger) är synnerligen opålitliga, är det hela ganska besvärligt. Jag börjar allt mer luta åt att man i dagens läge borde skippa tidszonerna helt, det vore det ända raka i dagens värld, så som några forskare föreslagit. Man firar väl jul mitt i sommaren i Australien också. Att kalla läggdags 22 och 8.00 morgon är ju bara en vanesak ... Tidszonerna är en historisk överenskommelse som börjar ha överlevt sin tid.

ISO 8601-standarden ger möjlighet att ange tidszon, men sättet är rätt ologiskt: man anger tidsstämpeln enligt den egna tidszonen och skriver sedan zonens förhållande till UTC, vilket ger ett "dubbelt" fel om man tänker som en räknemaskin direkt skulle räkna.

En ny standard för hänvisningar är på kommande i Finland (SFS5989). Enligt dessa rekommendationer bör man ange: Upphovsman. Titel [online]. Plattform/verk. Publikationsdatum i formen YYYY-MM-DDTHH:00[hämtad YYYY-MM-DD]. Tillgänglig: urladress. Själv anser jag att det alltid är skäl att ange både twitterprofilens namn och upphovsmannens namn, så vida det är känt. Alltså skulle jag hänvisa till en tweet så här:

Mozorov Evgeni. @evgenymorozov It's a pity that it's not Chris Hughes who's buying Mashable. Otherwise, it could have been The Mashable New Republic![online]. Twitter. 2012-03-12T8.04+2:00 [Hämtad 2012-03-12T8:14+2:00]. Tillgänglig: https://twitter.com/#!/evgenymorozov/status/179084802723553280

Den enskilda tweetens URL får man fram genom att först öppna den, sedan klicka på "Details" och sedan kopiera adressen från webbläsarens adressfält.

Om ledarskap ur styrelseperspektiv

Jag har ofta stött på en uppfattning om att styrelsen i en organisation ska hålla distans till den operativa delen av verksamheten. Styrelsen bör vara ett stöd för verksamhetsledaren och ägarens eller medlemmarnas intressebevakare. På sätt och vis ser styrelsen på verksamheten utifrån och granskar och kontrollerar den. I regel är det den verkställande direktören eller ledaren som föredrar ärenden. Det är i praktiken de högsta tjänstemännen som talar med styrelsen och förmedlar information från organisationen till styrelsen och tvärtom.

Det anses allmänhet inte önskvärt att styrelseordförande eller -medlemmar blandar sig i hur tjänstemän i organisationen i övrigt gör sitt arbete genom att direkt vända sig till dem. Sådant brukar sluta mindre bra. I synnerhet ovana (kommunal)politiker kan synda mot detta och låta sin nyvunna maktposition berusa sig till den grad att de otillbörligt lägger sig i tjänstemännens arbete och personligen börjar kräva än det ena, än det andra, av enskilda tjänstemän. Det leder lätt till svåra konflikter om ledningen börjar ge direktiv med alltför många röster. Man anser inte utan orsak att ett gott ledarskap är ett tydligt ledarskap.

I den meningen är kutymen med distans mellan tjänstemän och styrelse på sin plats. En styrelsemedlem ska kommunicera sina önskemål och synpunkter via organisationens tjänstemannaledning. Det måste finnas ett visst förtroende mellan styrelse och verksamhetens ledare, som gör att man som styrelsemedlem litar på att man får ordentlig information om verksamheten och att ens önskemål och prioriteringar når fram i organisationen.

Styrelsemedlemmen bör, för att kunna fatta bra beslut, ha korrekt och heltäckande information om både organisationens verksamhet och om omvärlden. Här uppstår frågan om i vilken utsträckning en styrelsemedlem ska hålla distansen till de enskilda anställda i hela organisationen och hur man bör utnyttja deras kompetens och kännedom gällande organisationen och verksamheten. Borde en styrelsemedlem tala med andra anställda och lyssna till deras synpunkter på hur de tycker saker borde göras, eller lita på att den operativa ledningen kommer fram med all relevant information?

Att försöka förebygga eller stävja alla diskussioner mellan styrelse och personal hör enligt mig till en förenklad och föråldrad ledarstil, som bygger på kontroll av kommunikation, något som i dagens Facebook-värld dessutom är omöjligt. Denna typ av kommunikation anser jag tvärtom i dag hör till gott styrelsearbete. Det är inte frågan om misstroende mot den verkställande ledningen, utan ansvarstagande och bevakning av verksamheten. Då handlar inte om att kommunicera uppifrån och ner i en organisation (det hör klart till den operativa ledningen), det handlar om att kommunicera nerifrån och upp. I denna kommunikation talar inte styrelsen till personalen, utan tvärtom. Att lyssna och bidra till medarbetarnas känsla av delaktighet borde höra till modernt styrelsearbete.

Traditionellt har man sagt att grunden för allt ligger i förtroendet mellan den operativa ledningen och styrelsen som representant för ägarna/invånarna/medlemmarna. Med detta har man också motiverat ledningens höga löner: en vd sitter i teorin löst, tappar styrelsen förtroendet, är det vd:n man byter ut, liksom en hockeytränare för ett lag som presterar dåligt (även om detta enligt forskning inte lär vara en bra metod inom idrott …).

Den operativa ledningens ansvar är att uppvisa resultat enligt styrelsens direktiv. Det är resultatet som mäter ledningens kompetens. Samtidigt har man också i affärsvärlden allt mer börjat fokusera på arbetande styrelser, ett sätt att återta kontroll från operativ ledning till ägarna. En förhoppning är att bolagets intresse då kanske bättre kan tillgodoses i förhållande till enskilda ägarens intressen. Det förutsätter äkta engagemang för bolaget av styrelsemedlemmarna.

I dagens värld, och i de allt vanligare kunskaps- och expertorganisationerna, är det viktigt att personalen är delaktig och motiverad. Om det råder större missnöje bland personalen är det ett av de allra största tänkbara hoten mot organisationen. Symtomen för detta syns emellertid mycket långsamt i resultatet, och det kan dröja åratal innan det når en styrelse som inte har annan kontakt med verksamheten än via den operativa ledningen, att personalen är missnöjd med hur verksamheten bedrivs. Ofta kommer problemen fram alldeles för sent. Därför är det viktigt att styrelsemedlemmar engagerar sig i hela organisationens verksamhet och sätter sig in i den också genom att tala med tjänstemän och lyssna till dem.

I bra organisationer finns en äkta kommunikation mellan styrelsen och hela organisationen. Personalens delaktighet ska inte begränsa sig till en personalrepresentant i styrelsen och några personalenkäter. Det behövs kommunikation om substans och kompetens, något som verkar saknas på många håll: det ser jag utan vidare de stora löneskillnaderna som ett tecken på. Det är endast en styrelse som låter sig bli helt utelämnad åt de högsta cheferna, som kan tillåta de abnorma löneskillnader som förekommer på sina håll. Om man faktiskt intalar sig själv att en vd är värd miljonbonus, men hans medarbetare som arbetar med kärnverksamheten och de facto producerar resultaten ska leva på smulor, lurar man nog sig själv. Det är att göra det alltför enkelt för sig själv, att låta allt vila på förtroende för den verkställande chefen.

Rätt igen, X3M!

Det diskuteras med fog en hel del om vad morgondagens journalistik egentligen ska gå ut på. Att ge analys, kontext, kuratera, visualisera, bedriva datajournalistik och gruvdrift på olika typer av information och data är en del svar som ges. Hjälp med källkritik är också en viktig uppgift.

Jag märker tydligt, som mediehistoriker, att man börjar lyfta fram material ur mediearkiv allt mer medvetet. Det är förstås en glädjande tendens på många sätt också för min arbetsgivare Brages Pressarkiv, som har fantastiskt mycket att erbjuda på området. Det är ett mycket bra sätt att ge kontext och en jätteviktig funktion i dagens snabba flöden: att påminna allmänheten om vad som faktiskt hänt tidigare i det aktuella ärendet, vem som sagt och gjort vad; att påminna om misstag, erfarenheter och svikna löften, felaktiga prognoser och peka på förvrängningar av historiska fakta är viktiga uppgifter för journalistiken i dag. Samtidigt kräver det en del bakgrundskunskaper att dyka i arkiv. Samhället, kulturen och språket har förändrats under tidens gång, och det är lätt hänt att man missar i tolkningen av lösrykta citat om man inte känner ämnet i historiskt perspektiv. Man bör inte fuska med att läsa in sig allmänt också.

Glad blev jag av Jan-Ulrik Lindbergs juttu på X3M:s webbsida igår. Så här ska man också göra:

1. Ta ett aktuellt ämne som skapar förvirring på webben. Snabbt.

2. Belys frågan, peka på och länka till olika trovärdiga och/eller relevanta källor.

3. Gör en egen bedömning.

4. Delta i diskussionen i kommentarerna!

Super. Tack. Och grattis till X3M.

Smutsigt spel

Fy, vad illa berörd jag blir när jag hör om människor som går ut i offentligheten med rena och skära lögner för att smutskasta andra och bedriva sitt eget personliga maktspel. Det finns av dom på många håll, och det mest beklagliga är om de lyckas få vettiga människor att ge upp. Psykopaters envetenhet kan vara skrämmande.

Jag hoppas därför för allas vår skull att vanliga förståndiga människor orkar engagera sig, ställa upp i kommunalval, föreningar och ta ansvar på sina arbetsplatser och kämpa vidare. Det finns också stöd att hämta hos varandra. Och som vi sett i offentligheten de senaste dagarna kan opinioner vända, det kommer en punkt då till och med de värsta opportunisterna överger sina ledare.

Överflöde

Det var kanske bara något Robert Silén skrev i hasten i går under #AnkSoMe-diskussionerna, men ändå rätt genialt, tyckte jag: Vad göra med överflöde av saker man inte vill läsa?

Diskussionen gällde spam i sociala medier, sådant som också kan skapas av ens mer monomant lagda vänner. Jag tror alla som var på plats kan sin Clay Shirkey, åtminstone i andanom av egen erfarenhet. Det man i dag behöver kunna är å ena sidan att filtrera information och skapa sig kanaler och system för att få tag i den information man vill ha och behöver. Men å andra sidan, för oss som var på plats handlade det också om hur man kan bli hörd och nå fram genom bruset till intresserade människor och få dem att reagera och engagera sig.

Det var ett livligt utbyte av erfarenheter och insikter gällande strategier, plattformval och verktyg. Framförallt var det ohyggligt roligt att få träffa och lära känna så många nya människor, av vilka en del bara var bekanta via sociala medier. Nu är inte dessa personer mera en del av överflödet, som jag sannolikt låter flöda förbi, i mitt överflöde. Nu noterar jag dem mer och kan placera dem och vad har att säga mycket bättre.

Jag samlade en del twitter från evenemanget, som säkert kommer att få fortsättning.

Är du beredd?

Tänk om vi hade långa elavbrott som varade i veckor? Eller om grundvattnet plötsligt förorenades på ett stort område? Eller om en enorm oljetanker knäcktes och all olja rann ut och smetade ner hela skärgården på en natt? Eller om en stor olycka gjorde att det plötsligt stod femtio utsvultna och skrämda familjer utanför din dörr?

Jag fick igår bekanta mig med en ny sida av Marthaverksamheten. Den är kanske mindre känd, men intuitivt vet man nästan att den finns där: ansvar för samhällets grundfunktioner under kriser. Som medlemsförbund in Kvinnornas beredskapsförbund r.f. är Marthaförbundet med i MPK:s alltså Försvarutbildningsföreningens verksamhet.

MPK grundades i slutet av 1990-talet för att få ordning på en stor flora av diverse hemvärnsaktiga föreningar som vuxit fram efter att den begränsande fredsvillkoren avskrivits. I vårt land finns tydligen en stor mängd ivriga reservister som inte får sitt lystmäte fyllt på repövningar. Numera är MKP parlamentariskt styrt och en viktigt samarbetspart för försvaret. Förbundet producerar utbildning både för försvarmakten och vem som helst. Frivilligarbetare finns i tusentals, en stor del av dem är pensionerade från militära yrken. Det är förstås ett bra sätt att kanalisera dessa intressen, som ändå finns.

Men försvar mot vad? frågade jag mig då distrikschef Henrik Nysten i går berättade om verksamheten för marthorna. Det är klart att det är bra att man hittar på vettig och halvvettig sysselsättning åt människor som tycker om att leka krig. MPK verkar dessutom vara i framkant med att utveckla och modernisera verksamheternas innehåll, och försvarsmakten kunde säkert fundera över om man faktiskt också borde sätta lite (mer) tid på att utbilda beväringar i att putsa olja, skotta snö från flygfält och järnvägsväxlar, bekämpa översvämningar och dylikt. Så att man, då (och jag säger då, inte om) verkligt långvarigt och extremt snökaos utbrister, kan sätta in värnpliktiga för att hjälpa. Att det inte går som föregående vinter, då man bara kunde säga att det är för farligt för outbildade att skotta snö på spåren.

Kursutbudet som Nysten presenterade var intressant och han sade att man är mycket öppen för förslag. Det gäller bara att samla ihop tillräckligt många intresserade, ett drygt tiotal kan t o m räcka, och ge ett förslag. Vad vill du lära dig? Att klara dig utan el? Eller rinnande vatten? Att rädda dig själv och andra i sjönöd eller från vaken? Priset på kurserna är inte avskräckande, det rör sig om några tior per person per dygn.

Detta med försvar och försvarsvilja är inte alls oproblematiskt för mig. Jag blir extremt olustig av hierarkiska och disciplinära system som kväver och kränker människor nästan per definition. Att leka krigslekar och vifta med vapen gör mig direkt illamående. Uniformer är vidriga. Samtidigt kan man ju inte låta all krisberedskap vila på föråldrade hotbilder. Jag tycker därför att det är en bra sak att också Martha är med. Vi behöver kunna hantera många slags olika slags kriser och utmaningar i framtiden. Marthorna har mycket att bidra med.