Kulturarvsordningar

I många muséer finns det bibliotek och arkiv, i arkiv finns det föremål och i bibliotek finns arkivalier. Redan för tusentals år sedan behövde man kunna ordna sina skrifter och sin kunskap. Bibliotekarier och arkivarier har specialiserat sig på att ordna skrifter, så att man kan hitta vad som behövs. Visserligen har det länge handlat om kunskap som till stora delar funnits i huvudet på folk, men strukturerna i materialet har ändå behövts för att hitta fram.

Den tryckta bokens parentes och det växande antalet böcker har gjort biblioteksmänniskorna till experter på att skapa metadata. Å andra sidan är de i dag kanske alltför invanda med pressepokens fysiska, oföränderliga exemplar och sitt sätt att strukturera informationen. Bibliotekssystemen är i dag enorma resurser med förhållandevis god (enhetlig) kvalitet, men i grunden för allt finns fortfarande kortkatalogens sätt att hantera informationsförvaltningen.

Ett arkiv består av handlingar som uppstått inom en verksamhet. En person, en släkt eller en organisation är arkivbildare. Sättet att ordna materialet är därför helt annorlunda, det baserar sig på ursprung, dokumenttyp och kronologisk ordning. Det är sammanhanget som ger varje dokument sin betydelse, och det reflekteras i dess placering, såsom breven i ett personarkiv, som kan vara ordnade enligt motpart i korrespondensen och sedan enligt datum. I arkiv behövs inga ämnesord som i en bibliotekskatalog, kontexten säger det som behöver sägas.

En museisamling liknar följaktligen mer ett bibliotek än ett arkiv till sin idé och även i hur det administreras. Också en del av de samlingar som går under namnet ”arkiv” i dag är de facto alltså snarast samlingar. Därför finns det också inom arkivvärlden olika system med olika logik.

I dag förväntar man sig att sökning skall vara enkelt, det skall vara snabbt och helst ske via ett enda gränssnitt. Kravet är fullständigt rimligt i sig. Det är därför projekt som Europeana och det Nationella digitala biblioteket kommit till. Tekniken skall nog kunna klara det. Uppdelningen mellan de olika kulturarvsinstitutionerna är på sätt och vis konstgjord och ibland mer eller mindre slumpmässig.

Men ett problem utgörs ändå av att man i minst ett par sekler ordnat sin information på så olika sätt. Dessutom borde man i dag lära sig att tänka digitalt. Det är möjligt att bryta de gamla informationsstrukturerna inom alla sektorer och gå in för en rikare struktur. Men det kräver ett fördomsfritt förhållningssätt och noggrann semantisk analys att resurserna: vad betyder egentligen de olika elementen i alla kataloger och databaser? Vilken typ av information innehåller de?

Det krävs mod att bryta sönder de gamla strukturerna. I gengäld kan vi få mycket fina sökningar som lätt brädar google. För gemene informationssökare är det helt egalt om materialet förvarats i ett arkiv eller katalogiserats i ett bibliotek. Man måste få fram det som är relevant.