Har populismen kommit för att stanna?

Professor Göran Djupsund instämde nyligen i nyheterna med något som president Mauno Koivisto också sagt tidigare i år: Populism är något vi måste leva med, den har "kommit för att stanna". Djupsund påtalade behovet av förenkling av komplexa frågor i en tid som upplevs som föränderlig och därmed hotfull.

På sätt och vis är det ju sant, att populism och demokrati går hand i hand. Alla medborgare har varken tid eller möjlighet att sätta sig in i alla frågor. Ingen kan sätta sig in i alla frågor. Vi behöver förenkling. Vi behöver någon som vi har förtroende för som kan säga hur saker ska göras, som ger oss en känsla av att allt är under kontroll.

Under de senaste decennierna har man inom politiken allt mer argumenterat med ekonomiska termer. De låter oemotsägliga, faktiska och kan redovisas för i siffror och prognoser (som ju i och för sig oftast har haft litet att göra med vad som sedan hänt). Grafiska kurvor och absoluta tal. Tal som man ändå valt bland många alternativ. Men de har sett klara och övertygande ut. Resultatet har blivit att ekonomin har dominerat över värderingar, ideologin har dolts i ekonomisk diskussion. Och politikerna har på detta sätt själva frivilligt gett makten i från sig till "marknaden". Resultatet är detta: politikerna ser inte längre ut att ha kontroll. Det är därför populisterna har kunnat samla sig till partier med en skenbart gemensam agenda.

De populistiska partiernas ledare har ingen seriös enhetlig ideologi. Deras idéer är motstridiga och åtgärderna som framkastas är ogenomförbara eller till sina verkningar sannolikt motsatta till det avsedda. Man vill stoppa världen, vrida den tillbaka och kasta allt på huvudet. Samtidigt. Det är ingen ideologi. Det är strunt.

Även om ett visst mått populism hör till demokratin behöver vi ingalunda finna oss i att ha politiska partier som beter sig som trotsåldersbarn både emotionellt och intellektuellt. Sådant måste vi bekämpa. Vi måste diskutera värderingar och inte låta populisterna monopolisera dem.

Och så måste vi sluta låta ekonomin diktera alla villkor, för den är bara en tolkning eller en aspekt av vårt samhälle och vår kultur. När man läser om Finlands historia under 1900-talet, hur man byggde upp socialskydd och pensionssystem, barnrådgivning och allt, kan man bara beundra dem som drev igenom dessa stora och kostsamma förändringar i ett land som hade en ekonomi som var en bråkdel av den nuvarande. Mot allt detta klingar det otroligt illa med påståenden om att det inte finns pengar till ungdomspsykiatri eller missbrukarvård. Det kan inte vara sant. De politiska beslutsfattarna måste börja tala om annat än pengar och hållbarhetsunderskott.

Under hösten kommer ett nummer av Nya Argus som behandlar populism och populistiska rörelser. Jag ser fram emot det.