lördag 13 augusti 2011

Har populismen kommit för att stanna?

Professor Göran Djupsund instämde nyligen i nyheterna med något som president Mauno Koivisto också sagt tidigare i år: Populism är något vi måste leva med, den har "kommit för att stanna". Djupsund påtalade behovet av förenkling av komplexa frågor i en tid som upplevs som föränderlig och därmed hotfull.

På sätt och vis är det ju sant, att populism och demokrati går hand i hand. Alla medborgare har varken tid eller möjlighet att sätta sig in i alla frågor. Ingen kan sätta sig in i alla frågor. Vi behöver förenkling. Vi behöver någon som vi har förtroende för som kan säga hur saker ska göras, som ger oss en känsla av att allt är under kontroll.

Under de senaste decennierna har man inom politiken allt mer argumenterat med ekonomiska termer. De låter oemotsägliga, faktiska och kan redovisas för i siffror och prognoser (som ju i och för sig oftast har haft litet att göra med vad som sedan hänt). Grafiska kurvor och absoluta tal. Tal som man ändå valt bland många alternativ. Men de har sett klara och övertygande ut. Resultatet har blivit att ekonomin har dominerat över värderingar, ideologin har dolts i ekonomisk diskussion. Och politikerna har på detta sätt själva frivilligt gett makten i från sig till "marknaden". Resultatet är detta: politikerna ser inte längre ut att ha kontroll. Det är därför populisterna har kunnat samla sig till partier med en skenbart gemensam agenda.

De populistiska partiernas ledare har ingen seriös enhetlig ideologi. Deras idéer är motstridiga och åtgärderna som framkastas är ogenomförbara eller till sina verkningar sannolikt motsatta till det avsedda. Man vill stoppa världen, vrida den tillbaka och kasta allt på huvudet. Samtidigt. Det är ingen ideologi. Det är strunt.

Även om ett visst mått populism hör till demokratin behöver vi ingalunda finna oss i att ha politiska partier som beter sig som trotsåldersbarn både emotionellt och intellektuellt. Sådant måste vi bekämpa. Vi måste diskutera värderingar och inte låta populisterna monopolisera dem.

Och så måste vi sluta låta ekonomin diktera alla villkor, för den är bara en tolkning eller en aspekt av vårt samhälle och vår kultur. När man läser om Finlands historia under 1900-talet, hur man byggde upp socialskydd och pensionssystem, barnrådgivning och allt, kan man bara beundra dem som drev igenom dessa stora och kostsamma förändringar i ett land som hade en ekonomi som var en bråkdel av den nuvarande. Mot allt detta klingar det otroligt illa med påståenden om att det inte finns pengar till ungdomspsykiatri eller missbrukarvård. Det kan inte vara sant. De politiska beslutsfattarna måste börja tala om annat än pengar och hållbarhetsunderskott.

Under hösten kommer ett nummer av Nya Argus som behandlar populism och populistiska rörelser. Jag ser fram emot det.

4 kommentarer:

  1. Intressanta reflektioner! När jag speglar dem i ett område som jag engagerat mig i, offentlig måltid stämmer det så väl i den frustration jag kännt då allt flera kommuner monterar ner fungerande matkvalitet, med tomma sifferargument som främsta motivering.

    SvaraRadera
  2. Tack. Harriet. Det är sorgligt att höra att man på så många områden står inför samma, ofta dessutom kortsiktiga och i längden direkt felaktiga, visions- och ansvarslösa resonemang. Men det är så på så många områden. Man måste bara ständigt fråga vad som är viktigt. Svaret kan inte alltid vara pengar, eller att man måste se till överrationaliserad och effektiv resursanvändning som en förutsättning till välfärd. Det måste finnas andra målsättningar än ekonomiska. Det är mätbarhetsmonstret vi bör slakta allra först.

    SvaraRadera
  3. Ja "mätbarhetsmonstret" och "registreringsmonstret" TY registreringsmonstret är aldrig FÖR individen utan registreringen är till för att monstret självt ska gödas (och individen mata det), med "skuldfällor" och "betalningsanmärkningar" och andra konsekvenser, om individen misslyckas. Nu finns det ju minst en miljard varianter på hur skulder och livegenskap uppkommer i historien, och blir någon livegen hos fordringsägare i tredje världen under utförande av arbete, så skriar vi högt, men i Sverige - om någon blir livegen, så är det individens eget fel. ALLT för att Luther "was here" och ALDRIG för att betalsystemet hos fordringsägaren fallerar, eller för att inkassoockrare skor sig. Eller för att FK ska ha tillbaka bostadstillägg för pensionärer om pensionären blir bostadslös p g a att en mallorca-resenär bestämt sig för att få tillbaka sin svenska uthyrda bostadsrätt.Varför talar man inte om "EXPERThjälp" för den som blir vräkt, i Sverige t e x och varför har man kvar socialsekreterare i systemet, (som OCKSÅ bara är till för att moralisera över individen och för att spara åt systemet). Jag vet att du vill gå vidare med webb-tillgänglighet och bevarande av källmaterial från (gu' vet vad) svensk PRESS (eller vad syssla du med på det där fantastiska jobbet?)men vad hjälper det om man bevarar materialet om detta ändå är enögt tillrättalagt för dominerande socala grupper, med speciella värderingar och till FÖRFÅNG för människor med andra behov (och därmed värderingar)!
    *Förlåt, jag skriver LOOOOTS kommentarer i din blogg, men den är så väääldigt intressant, just för att den behandlar mediafunktionen i en modern värld. Då vi ännu har ett "fritt ord" (men ingen makt att påverka premisserna, verkar det som), gäller det att passa på, väl, innan ordet snöps, med*

    SvaraRadera
  4. Tack, jag tycker på riktigt att det är jätteroligt med kommentarer :)

    SvaraRadera