Note to self

Hade i dag en kort, men riktigt intressant diskussion med Stefan Gradmann, en av hjärnorna bakom det nya kommande semantiska Europeana. Det var tal om humaniora och digitalisering. Gradmann förfäktade tanken om att uppdelningen i de två kulturerna inte kan användas schablonmässigt som en beskrivning av naturvetenskaper versus humanistiska vetenskaper. Han menade att det finns områden inom exempelvis kärnfysiken där man opererar med mycket vaga begrepp, medan det inom humaniora finns områden som är mycket precisa och opererar med absoluta, entydiga termer och metoder. Nånstans går ändå skillnaden mellan tänkande och forskning som baserar sig på tolkning och naturliga språk, och dito som är mer matematiska-logiska till sin karaktär.

Jag vidhöll att det naturliga språkets oklarheter och föränderligheter ändå är det som är drivkraften och innehållet i all intellektuell verksamhet. Som Gradmann själv sade, omdefinierar man ständigt begrepp inom många områden – i synnerhet de humanistiska. Utan denna process och det naturliga språkens dynamiska karaktär återstår bara kalkyler. De bara i sig själva, ensamma och utan tolkning, förklaring eller betydelse blir irrelevanta. Om det var vi helt ense.

Varpå jag frågade om hur man då kan tycka att det går att göra semantisk kodning. Hur kan man skapa en modell och ett system som i längden återspeglar något av betydelse? Hur kan systemet hänga med, hur kan användaren tolka begreppen rätt?

Gradmanns svar var intressant: Problemet är att webben saknar tidsdimensionen. Tiden tog slut. Men jag funderade vidare. Det är mycket, mycket dubbelt med semantisk kodning, tycker jag. Å ena sidan, som med Europeana, löser man galant problem som traditionella biblioteks- och arkivsystem tampas med. Inte minst när det gäller att sammanföra informationen på ett bra sätt. Det kräver absolut att man spränger de gamla strukturerna och gör ordentlig begreppsanalys på innehållet.

Å andra sidan har vi just detta problem: om vi programmerar in betydelser i språket är de fast i en viss tid och kontext. Därför bör också själva modelleringen av informationen anses vara en händelse som måste dokumenteras med tid, rum och aktörer. Men informationen blir så rik, koden så oöverskådlig och dessutom ofta dold för användarna – som i regel dessutom går där ribban är lägst när det gäller informationssökning – att man sannolikt aldrig riktigt, på riktigt, kommer att kolla och kritiskt granska betydelser och strukturer som datorn använder.