Narrationen - en lösning?

Nu skriver jag ett inlägg à la Kemppinen, går tvärt emot alla retorikens råd och börjar nånstans långt i från ämnet, med något som har litet med själva poängen att göra. Men efter att ha läst Raattamaas text om boken Framtiden (tack till Anu Koivunen för tipset) och inte minst kommentarerna känner jag att det ändå finns en tematisk koppling här. Detta inlägg handlar nämligen egentligen om Lev Manovich bok The New Media Language.

Raattamaa kommer med ett intressant antagande: att vi kommer att få se allt mer av skönlitterära kommentarer till olika ekonomiska eller motsvarande företeelser. "Fiktionen som konsultrapport", säger han. Han har sannerligen en poäng. Storytelling har ju redan en längre tid varit ett grundelement i konsulters och olika "ledares" kommunikation. Men som Raattamaa säger är konsten mycket svårare än man först kunde tro. Dessa visioner och berättelser blir ofta pinsamt dåliga. Att kunna tala i liknelser utan att vara banal är få förunnat. Dessutom borde man ju faktiskt kunna tillföra något, rent intellektuellt eller kognitivt, eller vad man vill kalla det. Att kunna vara djupsinnig och mångbottnad utan att vara flummig kräver stor skicklighet. Det finns en helt klar orsak till att jag aldrig vågat skriva skönlitterär text. Det är alldeles för svårt. Jag hyser stor respekt för dem som kan göra det bra.

Ändå är berättelsen viktig som format för att vi ska kunna förstå oss själva och världen omkring oss, som Paul Ricoeur skrivit. Lev Manovich å sin sida lyfter fram den digitala världens i grunden motsatta struktur: den ohierarkiska, atomistiska och för människan direkt obegripliga datan. För att kunna tolkas av människan behövs en "algoritm", en process och en överbyggande struktur. På sätt och vis är dessa narrativa element. Så har berättelsen blivit tydlig och viktig i den oöverskådliga digitala verkligheten. Liksom boken och tryckkonsten och deras påverkan på vårt samhälle blev aktuella och intressanta när det digitala publicerandet blev vardag, på samma sätt har också berättelsen kommit i fokus när vi är omgivna av stora mängder data och information. Med hjälp av narration kan vi strukturera och binda ihop vår värld och oss själva som personer.

Manovich går igenom de drag man ofta förknippar med nya medier och visar att många drag, så som multimedialitet, interaktivitet och mångfaldigande, i själva verket redan funnits i tidigare media. Däremot pekar författaren på egenskaper hos nya medier som han anser vara av större betydelse: programmerbarheten som datorkoden ger, modulariteten, den ökade betydelsen av databasen som form (i motsats till det lineära eller narrativa) och framför allt gränssnittets navigerbara rymd.

Det är intressant hur Manovich knyter den tekniska utvecklingen till den samtida kulturella utvecklingen. Han ser också en framtid där de nya medierna tydligare frigör sig från den narrativa strukturen, fastän han går ändå inte riktigt lika långt som Jaron Lanier som drömmer om en kommunikation helt bortom alla språk. En sak som är viktig att minnas när man läser Manovich är att han inte likställer nya medier med digitala medier. Själv tror jag inte riktigt på att människan någonsin kan hantera stora mängder information utan att bearbeta den i form av berättelser.