Om webbsökindex

Webbsökningar har blivit ett oumbärligt verktyg för att kunna hitta information på webben. Så oumbärligt att man egentligen aldrig ifrågasätter det faktum att de som levererar söktjänster kopierar allt material på webben, sparar det och indexerar det. Oberoende av vem som äger hurdana rättigheter till innehållet. Logiken är att till exempel Google sparar innehållet endast en begränsad tid och i princip ger ut endast sökresultat som kan anses vara citat. Därför bryter man inte mot upphovsrätten. Fast i praktiken kommer man ju också åt det material som finns cachat inklusive hela bilder, och väl är ju det, för både trovärdighet och informationssäkerhet.

Utan indexeringen skulle webbsökning vara ett fåfängt företag. Att kommersiella företag tillåts göra kopior och vidareförädla dem ger en stor allmännytta. Eftersom företagen inte heller gör direkt business på själva materialen, har man egentligen inte brytt sig om att gnälla om saken. Den enorma vinst som Google gör kommer så indirekt från material som andra äger upphovsrätten till att man ignorerat det. Det är alltså tillåtet enligt erkänd praxis att kopiera material från webben för "eget bruk", också för företag. Däremot kan man inte sälja materialet vidare.

Ur arkiv- och kulturarvsperspektiv är det problematiskt är att arkiv inte utan vidare anses ha samma rätt. I Finland har Nationalbiblioteket ensamt fått uppdraget att samla in webbsidor i det Nationella webbarkivet. Andra arkiv som samlar material bör ha avtal med rättighetsinnehavarna oberoende vad man avser göra med webbmaterialet. Alltså fastän man bara skulle spara kopiorna och lagra dem i väntan på att upphovsrätten går ut.

I de offentliga webbarkiven sparas en liten ytskrapning av alla webbsidor. Man kan besöka Internet archive, som i princip använder samma teknik som det finska webbarkivet, för att se hur material i webbarkiv ser ut och vad där egentligen finns. Det ironiska är att europeiska webbarkiv inte finns öppet på nätet, eftersom man valt att följa absurda tolkningar av upphovsrätten i EU. Det långsiktiga bevarandets krav gör också att funktionaliteten är begränsad. Arkiven är inte heller uppbyggda med tanke på den typen av gruvdrift i data som gjort exempelvis Googles häpnadsväckande språkteknologiska utveckling möjlig, trots att det säkert skulle gå att bearbeta materialet för dylika forskningssyften.

En fråga som inställer sig är också om man kunde tänka sig att komplettera de nationella webbarkiven med söktjänsternas index och cachade material med jämna mellanrum. Kunde dessa material omfattas av friexemplarslagen och producenterna av söktjänsterna åläggas att lämna kopior av materialen för bevarings- och forskningssyften?

I nuvarande situation har samhället låtit de kommersiella bolagen diktera villkoren för hur digitala material används. Vore det läge att se till allmännyttan och ge offentligt finansierande kulturarvsorganisationer minst likadana rättigheter som företagen tagit sig? Man kan väl göra det utan att marknaden drabbas eller förvrängs.

Väl är att den superba organisationen IFLA har åtagit sig att försöka korrigera vissa snedvridningar i upphovsrättsavtalen. Det kan väl göras utan att skaparna av innehåll blir lidande. Det är viktigt att förstå att biblioteken, Europeana och andra aktörer som arbetar för fri tillgång till information inte vill motarbeta eller ifrågasätta kreativa personers immateriella rättigheter till sina skapelser. Dessa rättigheter är helt förenliga med allmännyttan. Det gäller bara att få lagstiftningen att beakta också de allmännyttiga organisationernas möjligheter att verka för allmännyttiga ändamål också i det digitaliserade samhället.