Statsministern och Twitter

Det har äntligen i Finland diskuterats en del lite mer ingående om betydelsen av sociala medier inom media-politik-offentlighet-fältet och även kring om och hur dessa material borde bevaras för eftervärlden på något sätt. Som det framkom också i dagens artikel i Hbl, använder vissa beslutsfattare faktiskt sociala medier för att samla information och förankra sina beslut.

Någonstans  anar man en viss indignation bland de tidigare proffsen och grindväktarna. Det kanske mest fantastiska exemplet var journalisternas raseri när en svensk kommundirektör crowdsourcade intervjufrågor han fått för ett antal år sedan. Men det handlar förstås mest om osäkerhet i en helt ny situation. Man förnekar och förringar först, för att sedan bli arg och skandera. Det hänger också ihop med den mycket smärtsamma diskussion som precis nu förs inom finlandssvenska mediekretsar. Eftersom det faktiskt är svårt att få fram "affärsmodeller" med koncept och begrepp ur en värld som helt enkelt gått sönder. Att man verkar vara på det oklara med vad "digital first" på riktigt innebär och kräver gör ju inte saken bättre.

Observera att min diskussion här och nedan inte är en kritik av Hbl-artikeln, som jag tycker var mycket bra. Men frågorna som inställt sig i offentligheten kring statsministerns twittrande är intressanta och inbjuder till reflektion. Vad "får" han twittra om och vad måste gå ut via traditionella medier, pressmeddelanden, presskonferenser osv? Och varför: Twitter når inte alla! (Vilket en reporters editerade diskussion med ministern gör?) Socialmediekommunikation kan och bör jämföras med tal. Skillnaden är att det nu är flera människor som kan tala med statsministern och hör vad han säger. Och även om det i dag gäller en liten del av folket är det helt öppet för vem som helst. Tillgängligare än en tidning du kanske inte har råd att prenumerera på. 

Men det finns då tydligen vissa saker som man måste informera officiellt om, så att det dokumenteras (eftersom man inte lärt sig ladda ner tweets på statsrådets kansli? Man hoppas statsministerns själv kan det). Själv har jag ändå lite svårt att se logiken i resonemanget. Exakt varför är det journalisternas ensamrätt att ställa frågor och få svar av en minister, för det är ju det man säger, egentligen? Och ännu mer förundrad blir jag över att man inte riktigt på allvar inom journalistiken verkar se på webbens medieflöden som viktiga källor och sin uppgift att då vidarebefordra info därifrån till den större publiken: analysera, kontextualisera och förklara det som händer där. Jag tycker BBC har fattat en del av detta. De flesta journalister följer nog med twitter i dag, tror jag. Men hur används materialet egentligen? Kolla det på skoj.

Tanken att det är "fel" av en minister att först informera en större publik utan att journalisternas traditionella kanaler eller där given förvarning gjorts bör nog granskas, liksom de sociala mediernas funktion som källa och en del av världen som aktivt bör bevakas och granskas. Vi kommer på årets Media Information-seminarium att bland annat diskutera just desinformation på nätet. Journalisterna har helt klart en viktig roll här, i att aktivt engagera sig i vad som händer på webben och analysera och förmedla det vidare. Man måste lära sig se förbi kanalerna och se processerna i stället. Det är också en del av den kuratering som borde göras och minsann inte är något mindre viktigt klipp-och-klistra-jobb. Jag rekommenderar varmt det analys som gjorts av Kellie Riordans. Jag vet att det finns en massa smarta journalister som är duktiga på nya medier. Men strukturerna och kulturen genomgår en förändring som är riktigt smärtsam. Mediernas ledning och ägare sitter ändå i en nyckelroll: ser man vart man här på väg och vilka strukturer och funktioner som behövs, eller gör man det inte? Och hur gör man så den finlandssvenska volymen räcker eller behöver den göra det (jmf FST/SVT)? Också det ska behandlas på #m14i.

Om arkivering har jag skrivit bland annat i Historia i en digital värld. Det som är beklämmande är att det ser ut som att man i Svenskfinland just nu hellre avvecklar dessa kompetenser, snarare än att utveckla dem. Det kan stå sig dyrt i framtiden.