De senaste dagarna har det diskuterats en hel del om pengar och strategier inom media, kultur och forskning. Själv har jag reagerat på retoriken inom den nokifierade forskningspolitiken, där man nu öppet helt skippat begrepp som mångfald och bildning. Liksom inom media, tycker jag det är uppenbart strukturell utveckling är oundviklig. Men jag är ganska förskräckt över hur diskussionerna förs, hur svårt det är att mötas kring gemensamma målsättningar. Nu finns det bara de "dumma" som bara talar om pengar, effektivitet, nytta, mätbarhet och resultat och så finns de "goda", offren, som sällan egentligen kommer med några andra argument än att andra nog måste förstå och uppskatta deras arbete (fast det varken är mätbart nyttigt eller effektivt, utan det har ett egenvärde) och att någon måste betala för det. Alla som inte gör det är "dumma". Jag tyckte Michel Ekmans analys i Nya Argus av poesidebatten på många punkter liknade en analys man kunde göra av "debatten" kring journalistik och media.
Basse Nyberg kom med en så fin liknelse om forskning: det är att låta smarta människor vända på stenar på stranden: man vet aldrig vem som hittar något, när och var. Lika är det med journalistik och med kulturarbete, tänker jag. Det handlar om kreativa verksamheter, som det är mycket svårt att ställa krav på - i synnerhet i förväg. Man kan inte planera upptäckter och nya idéer. De kommer när de kommer. Man kan förstås försöka skapa gynnsamma förutsättningar. Sådana är varierande och rika miljöer och god motivation, något som uppnås genom förtroende och empowerment.
Det frågas förstås vem som ska betala. Jag vet inte vad svaret är. Det har ju historiskt funnits två slag av allmännyttig finansiering: statlig och privat. Det finns en hel del privata fonder som enligt min gissning till största delen är grundade under början av 1900-talet. Laura Kolbe har också tagit upp frågan på sätt och vis i sin nya bok, tror jag. Det har tidigare funnits ett krav på bildning och allmännyttig verksamhet som varit förknippad med social status. Gamla tiders mecenater och regenter satsade på kultur och vetenskap för att stärka sin makt och gloria. Under nationalstaternas och demokratins tid var det statsmakten som övertog denna uppgift, för att stärka sin status. Nationalekonomiskt har det ju varit en klar framgång att satsa på "bildning", så där lite löst, under 1900-talet.
Men vem är det i dag som har råd att satsa på dessa stenvändare, på konst, obegriplig forskning, kultur eller grävande journalistik? Vem bryr sig? Är det bara Bill Gates som sysslar med nyttiga saker som utbildning? Är det så att vi antingen har att förlita oss på skattemedel som "tar slut" eller på donatorer som levde för hundra år sedan?
Karamellipaperit pelivälineenä
9 timmar sedan
Frågorna om vem som skall betala och om man har råd, är absurda i vetskap att pengar inte är en begränsad resurs, utan ett bokföringsmedel - ett sätt att prioritera och avväga. Vi har råd att göra precis allt som är nödvändigt och inte fjanta omkring med idén att vi får göra bara sådan som ger monetär avkastning.
SvaraRaderaVi är grundlurade i dagens pengaretorik - enda sättet att vinna i detta spel är att inte spela med. Vad är det värsta som kan hända om vi bara gör nödvändiga ting och vid behov ser till att de som gör dem, får sin utkomst och trygghet?
Det handlar ju också om att den ekonomiska värdemätningen/nyttan/resultattänkandet verkligen har innästlats i till exempel forskningen och hela förvaltningen och hanteringen av våra gemensamma ärenden. Det tar nog väldigt mycket resurser och dränerar systemet på just kreativitet och fokus på substansfrågor. Att t ex finansiera medicinsk forskning utgående från antal artiklar istället för vad som verkar relevant gällande folkhälsa och livskvalitet är ju minst sagt absurt? Varför man är så rädd för värderingar och prioriteringar, det har jag svårt att förstå. Vi har ju trots allt ett demokratiskt system som vi borde försvara och inte underkänna på det sätt det ser ut nu ...? Som att just pengarna är det enda som räknas.
SvaraRadera... samtidigt vet jag inte riktigt om detta "inte spela med" är någon bra lösningsmodell, om det bara betyder att man kränkt skriker att alla måste tycka att just det man själv gör är så viktigt att någon måste betala för det ... Det är svårt, men man borde komma med något annat.
SvaraRadera