Vems kulturarv?

I dag deltog jag i museisektorns årliga temadagar, som i år handlade om gemenskaper och "inbäddat" museiarbete. Det var ett inspirerande seminarium så här långt åtminstone och fortsätter sannolikt i morgon i samma stil. Det var mycket tal om öppenhet och samverkan, om museernas förändrade verksamheter, om att söka samarbete och kontakter utanför den egna väggarna och den egna sektorn.

Inom museisektorn har man varit tidigt ute med att engagera sina besökare och också idka uppsökande verksamhet. Men fältet är mycket brett och brokigt. Staten stöder sammanlagt 123 museer i vårt land. På snart sagt varje ort finns ett museum och nästan hälften av dem är kulturhistoriska museer, 18 % är konstmuseer och drygt 10% är olika nationella specialmuseer. Även konstmuseerna hör hos oss till samma sektor. Så verksamheterna är mycket olika, en del är mer progressiva än andra. På många håll samarbetar man mycket med externa parter. Som till exempel på Werstas där man gjort en insamling och utställning som gjorts tillsammans med allmänheten och aktivister om feminism eller konstmuseet i Uleåborg, där man ordnat utställningar dit vem som helst fått komma för att hänga sitt konstverk i museet. Det handlar om att samarbeta och engagera och vara relevant för ens publik. Inget museum kan vara relevant för alla, men varje museum borde vara relevant för någon eller några grupper. För att kunna bidra måste man var öppen och föra dialog med sina intressegrupper, göra saker tillsammans.

Ett återkommande tema, också i paneldiskussionen där jag hade nöjet att delta som representant för Brages Pressarkiv och arkivvärlden, var frågan om hur mycket man kan och skall styra och vilken de sakkunnigas roll egentligen är. Är det bara att facilitera sådant som folk tycker är viktigt och vill göra eller bör man också påverka och i så fall åt vilket håll?

Jag tror det rådde ganska stor enighet i frågan egentligen. Man kan inte längre vara relevant eller påverka om man bara sitter "hemma" och väntar och folk kommer och tittar på saker man behagat ställa fram för dem att beskåda. Men man har också ett ansvar att se till att alla blir hörda, att verka för tolerans och delaktighet, för mångfald och berikande erfarenheter. Och att använda sin sakkunskap då det gäller att dokumentera, producera nytt och bevara. De nya kulturarvsfolket är aktiva agenter. Det kräver aktivitet, öppenhet och nätverkande.