Det handlar just nu delvis om att identifiera de kritiska punkterna för att få bollen i rullning och goda samarbetsformer i gång. Grundtemat i hela processen är öppenhet. En större öppenhet på alla tänkbara sätt ger bättre kommunikation och informationsflöden och stärker helheten. I bakgrunden finns ändå en ännu viktigare kritisk faktor: en bättre informationsförvaltning inom hela sektorn. Mycket har gjorts, men en hel del återstår att göra.
Det handlar om precis samma saker, egentligen, som jag slagits för under åren på Pressarkivet för tidningarnas del: om man inte har bra koll på sina material, och då menar jag verkligen bra kontroll på objektnivå, så leder det till ineffektivitet och bortkastade eller outnyttjande resurser. Information och innehåll måste hittas i rätt ögonblick och man måste kunna komma åt och återanvända material man lagt ner resurser på att producera. Både då det gäller journalistik och då det gäller forskning handlar det ju förutom om effektivitet och rationalitet minst lika mycket om transparens och trovärdighet. Man måste kunna leda i bevis det man påstår.
Mitt uppdrag inom detta stora projekt är att arbeta med frågorna ur forskarperspektiv, att fundera på hurdana verktyg, processer och tjänster som kunde stöda forskaren på ett sätt som också stöder helheten. Så att alla viktiga digitala material faktiskt tas till vara på ett sådant sätt att de kan hittas och återanvändas senare (i den mån det t ex juridiskt är möjligt). Också här finns redan en hel del gjort inom olika projekt och det finns mycket sakkunskap på olika håll. Men det finns också att göra vad gäller att koordinera och sammanföra alla bitar, så att det blir en allmänt användbar helhet. Trots att arbetet pågått länge är vi ännu på sätt och vis bara i startgroparna.
Fint är att man i projektet har en ambition att beakta alla delar av "ekosystemet". Det innebär att man vill trygga publikationer, metoder och forskningsdata och hänvisningar mellan dessa. Själv ser jag det som viktigt att underlätta kommunikation och sökbarhet, alltså alla slag av informationshantering och -flöden: mellan forskare, mellan discipliner och ut mot samhället. Då kan vi också skapa mer förutsättningar för nya idéer och ännu mer samhällsnytta.
Detta är ännu ganska preliminära och helt privata reflektioner efter inte väldigt många dagar på mitt nya jobb. Jag har snabbt insett att fältet är enormt, mångfalden och spektret av kompetenser är närmast vansinniga. Hur i all världen ska man kunna åstadkomma en lösning för alla? Forskningen går framåt med vansinnig takt och vi har forskare i världsklass, massor av dem. Och det skulle jag ju också vilja att folk skulle få veta mer om. Jag har redan stött på så mycket intressant och spännande forskning!
Jag har försökt lära mig lite om olika discipliner och arbetsmetoder med tanke just på behov av att lagra och sprida material. Ganska snabbt tog jag farväl av tanken om två kulturer. Vad som gäller den oerhörda variationen av publicerande av forskningsresultat inom olika inte bara discipliner, utan också enskilda små forskningsområden, gäller också metoder och forskningsdata. De olika "kulturerna" är tusentals, misstänker jag, och likheter och skillnader finns på häpnadsväckande ställen. Klart är därför att forskarna själva är de som måste ha kontrollen. Men det behöver verktyg att hantera informationsförvaltning, länkning av data och publikationer, arkivering, publicering och så vidare. Det behövs en vettig infrastruktur och så behövs förstås öppenheten. Och den behövs i hela systemet, också mellan organisationer och i förvaltningen. Just nu blir kraven på den enskilda forskaren som ska besluta om publiceringsformer och planera datahantering lite för stora. Men med klara direktiv och system ska det inte vara så svårt att gå till väga på det mest ändamålsenliga sättet för just den egna forskningen. Med öppenheten som default, förstås.
 |
| Av Lola Anglada. Bilden digitaliserad av Katalanska biblioteket. http://cataleg.bnc.cat/record=b1329156~S13*cat |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar