"Min" avhandling pro gradu

Här om dagen utspann sig en liten diskussion om tillgänglighet på Kaisa Kyläkoskis utmärkta blogg. Ämnet, huruvida akademiska lärdomsprov borde finnas på webben, kan verka marginellt. Men det är det inte.

Förra året fick nästan 25 000 människor en examen från en yrkeshögskola och över 30 000 från ett universitet.* I universitetens examina 2013 ingick kring 13 000 kandidatuppsatser och över 14 000 magistersavhandlingar.* I synnerhet för de högre examina gäller kravet att man i sitt arbete ska komma fram med någon ny kunskap.

Det handlar om verksamhet som det används tiotals miljoner skattemedel på årligen. Universitetsutbildningen innebär förutom att utbilda människor som får färdigheter och en examen som förhoppningsvis hjälper dem framåt i livet, också och minst lika viktigt ny kunskapsbildning.

Vid universitet och yrkeshögskolor bedrivs forskning och i synnerhet vid universiteten är kopplingen mellan forskning och väldigt direkt. Trots att många yngre missledda studenter i början kallar sin alma mater för skola, handlar det om något annat: en akademisk gemenskap där man tillsammans lär sig och skapar ny kunskap. De äldre mer erfarna forskarna handleder och undervisar de yngre, men de utvecklar och testar också sina tankar under det arbetet. Både seminarier och föreläsningar är viktiga delar av forskningsprocessen. Det vore absolut önskvärt att alla forskare också skulle delta i undervisning åtminstone periodvis, en tyvärr något avtagande tradition.

Också offentligheten har varit en självskriven del av det akademiska arbetet. Forskningens resultat och den nya kunskapen ska finnas tillgängliga för allmänhet och andra forskare. Nånstans på digitaliseringens väg har emellertid lägre examensarbeten och andra mindre arbeten glömts bort. Och i dag är det inte alls längre en självklarhet att en avhandling pro gradu ska publiceras och dissemineras på samma sätt som högre examensarbeten, utan inom en del institutioner (ganska många är jag rädd för) anser studenterna avhandlingen vara något de gör för sin egen skull, för att få en examen. Det räcker att man gör som man gjorde för trettio år sedan. Eller hundratrettio. Att man arkiverar en papperskopia i universitetets bibliotek, svår att hitta och ännu omöjligare att få tag i.


Att man, trots att man fått en gratis flerårig utbildning, inte anser sig förpliktad att ge något tillbaka till det akademiska samfundet eller samhället, visar kanske på en förödande sida av effektiverings- och resultatpolitiken för kunskapsgenereringen i vårt samhälle. För ser det inte ut som att fokus på examina som resultat och enhet överskuggar bildningsidealet? Varför lär man sig inte från början hur man skriver vetenskaplig text så att den kan distribueras och varför är det inte en självklar del av processen att dela med sig av sitt arbete det vill säga att man faktiskt gör det?

Jag undrar om jag själv ens har kvar min magistersavhandling i digital form. Klart att det knappast är något man är megastolt över tjugo år senare. Misstänker få är det. Men ändå: om jag hade blivit anmodad att lägga den i publikationsarkivet, skulle det ändå finnas kvar digitalt och vara tillgänglig. Både för mig och andra. Lyckligtvis fortsatte jag ändå mitt arbete lite längre. Men de flesta gör det inte och då blir nog inverkan av deras bidrag beroende av att någon annan forskare tar sig tid att gräva fram deras arbete. Lite onödigt faktiskt att det ska vara så i dag. När det inte kostar nästan någonting att distribuera ordentligt. Varför inte universiteten själva är mer aktiva i frågan är för mig ett totalt mysterium, eftersom som mer digitalt publicerande ger mer synlighet och i förlängningen mer genomslag och sannolikt också finansiering.