Forskningen blir aldrig färdig

I går fick jag vara med på ett av de mest spännande seminarierna på länge. Det var samarbetsgruppen för stadsforskning som ordnade tillställningen, vars tema var hur man effektivare kunde tillgodogöra sig forskningsresultat. Det handlade främst om den offentliga sektorn och beslutsfattandet där.

Jag har en känsla av att det råder en ganska stor frustration bland många akademiker över att fakta och evidens inte beaktas då man fattar politiska beslut. Ibland ryter forskare och professorer till i tidningsspalter, men det är mer sällan politiker eller tjänstemän avkrävs på fakta, och de sakkunnigas offentliga bråkande - vanligen ett sista hjälplöst nödrop - bemöts alltför ofta med tystnad. Det som är slående är att både väljare och till och med journalister accepterar detta. I ett land som Finland, där rationalitet och fakta värderas nästan absurt högt, där universiteten är bland de högst ansedda instanserna, där forskning och utbildning nästan är en andra religion, kommer beslutsfattare undan med beslut som kan gå tvärt emot både sunt förnuft och forskning. Beslut som motsägs av all evidens och vetenskapligt kunnande som finns. Ingen frågar efter fotnoterna till våra lagar och förordningar. Och frågar man, får man sällan svar.

Problemet har förstås två sidor. Eller egentligen tre, enligt mig. Det första är beslutsfattarna och beredningen. Rektor och kansler emeritus Kari Raivio har de senaste månaderna varit sysselsatt med att utreda hela problematiken och föreslå lösningar för regeringen. Hans bedömning, som han delvis presenterade på seminariet, är att det finns en för svag forskningskompetens inom statsförvaltningen. Han vill avhjälpa det dels med att placera in nya tjänstemän som har denna kompetens och detta uppdrag vid ministerierna, dels sparka liv i de vetenskapliga akademierna. Vad som behövs är en mycket större benägenhet och färdighet att sammanställa forskningsresultat för beslutsfattare som beslutsunderlag, både internt och externt inom ministerierna.

Jag gillade ansatsen i Raivios presentation, som helt förbigick "beställd forskning" (något han i och för sig inte heller är främmande för) utan fokuserade på forskningsöversikter. Grejen är den, att det finns vansinniga mängder forskning och kunskap, det gäller bara att kunna sammanställa det relevanta. Det är inte en enkel sak.  Det är det som det handlar om allra först, att ens tillgodogöra oss det vi vet! Man kan knappast lösa det med några superhjältar ens på strategiska poster, för det kräver en ganska radikal förändring i organisations- och verksamhetskulturer på många håll, men det är ett steg på vägen.

Det andra problemet finns förstås inom det akademiska. Det kan förstås delvis handla om arrogant attityd bland forskare, men också här handlar det mycket om hur hela systemet fungerar. Att man dessutom från politiskt håll fått pippi på "mätare", har ju inte gjort saken bättre.  Man belönar produktionen av vetenskapliga artiklar, som sannerligen inte är särskilt användarvänliga produkter, som Ruralias chef Sami Kurki så bra uttryckte det. Ett tecken på kvalitet kanske, men i många fall kan nog potentiell samhällspåverkan utebli om man publicerat sina revolutionerade resultat i någon utländsk tidskrift för andra specialister. Professor Pirjo Hiidenmaa påpekade också hur svårt det är att pendla mellan en akademisk karriär och "den riktiga världen". Vilket utgör ett seriöst problem (som jag också bloggat om). Lämnar du det akademiska finns det ingen väg tillbaka och det akademiska hålls därför ganska vattentätt skilt från samhället i övrigt inom många sektorer.

Det talas vackert om samhällspåverkan med mera, men inom forskningsvärlden råder i dag i allmänhet djungels lag: vänder du en sekund fokus bort från att producera högt rankade artiklar eller meritera dig inom det akademiska, är din karriär snabbt söndertrampad till snus av tio kolleger som kämpar om samma ... "tjänster", höll jag på att säga, men sådana finns det ju inte heller just längre, utan "projektpengar", bör man väl tala om i de flesta fall. Möjligheten att du emellanåt kunde sätta ordentligt med tid på att hjälpa tjänstemän eller politiker eller ens skriva insändare är ju klart ett akademiskt självmord, dels för att det per definition kan anses suspekt och inte som riktig forskning (jfr fallet Himanen), dels för att du förlorar dyrbara timmar som inte ger dig någon akademisk merit, nästa gång din inkomst är på fallrepet. Detta system är gediget cementerat, så vitt jag kan förstå, t ex genom vår universitetslagstiftning. Samtidigt börjar de nuvarande mätsystemet på sina håll få så pass absurda och negativa konsekvenser, att det kanske snart börjar finnas läge för en liten revidering. Åtminstone på gårdagens seminarium, med en publik från många sektorer, verkade det finnas en ganska klar åsikt om att något borde ske.

Så det behövs genomgripande förändringar både inom det politiska och inom det akademiska. Men jag ser ännu en tredje central sektor eller domän som behöver engageras. Det är offentligheten, det vill säga journalisterna och inte minst allmänheten, som liksom jag i början av mitt inlägg antydde, också borde lära sig att kräva faktaunderlag för politiska beslut. Självklart är politiska beslut också frågor om värderingar och ideologi, men de borde inte får vara direkt korkade eller kontraproduktiva. Genom att skapa ett samhälle där man frågar efter data, fakta och kunskaper kan man också mota populism.

Det är här öppenheten inom forskning kommer in, vilket också behandlades under seminariet. Det gäller öppen data, det gäller transparens i beslutsfattandet, men också i forskningen. Det gäller att sprida kritiskt tänkande och att på riktigt lära ut det redan i skolan. Det är en djupt rotad men felaktig föreställning att forskning blir "färdig". Ett klart arv från den gutenbergska parentesen, som det inte finns skäl att hålla vid liv. Redan skolbarn måste lära sig hur forskningen och vetenskapen fungerar. Det samma gäller förstås beslutsfattare. Man kan inte lita på lösryckta forskningsresultat, någonsin. Gör man det kan politiker syssla med samma sak som all världens konspirationsteoretiker och plocka russin ur kakan och presentera "policy based evidence". Vi måste öppna upp vetenskapen som den process den är och involvera både allmänhet och beslutsfattare hela processen i stället för att bara servera färdiga resultat. Vi behöver medborgarforskning, bloggar, open access-publicering, mycket, mycket mera vetenskapjournalistik, som också presenterar forskningen som den spännande, mångfasetterade och intressanta process den faktiskt är.