Och solen sken över #nordlod

På torsdagen fortsatte den nordiska öppendatakonferensen i Malmö i ett underbart solsken, som man emellanåt kunde störta ut och njuta av vid dockan utanför då det var paus i programmet. Vilket de lyckligtvis var rätt ofta. Programmet var väl upplagt, det fanns tillräckligt med tid att nätverka och sessionerna var inte för långa, vilket gjorde att folk orkade vara uppmärksamma, trots det fina vädret. Innehållsmässigt var konferensen mycket bra och jag kom hem med flera konkreta idéer om hur jag bäst kan gå vidare. Generellt kan man konstatera att vi i de nordiska länderna tampas med liknande problem. Data har eller ska öppnas inom många områden inom statsförvaltningen, vilket var perspektivet här. Inom kulturarv presenterades läget i Sverige och Norge.

Henrik Summanen berättade om Riksantikvarieämbetets projekt och den informationsmodell man där arbetar med. Man har kategoriserat informationen i tre olika typer som man jobbar målmedvetet med: objektinformation (katalogerna), encyklopedisk information (Wikipedia) och subjektiv information som man samlar in via Platsr. Liknande insamlingsverksamhet görs också både i Danmark och Norge genom liknande kartbaserade tjänster. I Finna och NDB-projektet har man ännu inte riktigt lagt samma fokus på denna sida av verksamheten. Tyngdpunkten har varit koordination snarare än öppenhet och öppen kunskap. Den information som insamlas är tänkt att samlas via sökgränssnittet, som är mycket mera oöverskådligt och fragmenterat ur användarens perspektiv. För vissa material fungerar det säkert bättre än för andra (biblioteksmaterial i synnerhet, vilket den norska modellen också inbjuder till), men inte minst i det norska naturogkulturreise.no-projektet blev det tydligt vilken enorma styrka det ligger i att koppla information till geodata. Man kunde kanske säga att här synliggörs skillnaden mellan länkad data och annan semantiskt kodad data: koordinater eller polygoner på karta behöver inte uttryckas med rdf, för att man ska få en en kraftig nytta av att använda dem. Geodata kan använda till att länka info mycket konkret och enkelt, för vem som helst begripligt och visuellt presenterat, utan att det krävs någon annan avancerad kod.

Det är just denna rika syn på interaktion mellan olika typers information som Sanna Marttila avser med öppen kunskap. Man måste se utanför det egna informationssystemet och dess funktioner för att generera öppen kunskap. Det kräver en annan slags öppenhet, än vad som nu är inskriven i Finnas plan. Finna är mycket bra, men vi behöver kompletterande tjänster som bygger dels på Finnas data (vi behöver API:t i dag, det finns inget skäl att inte börja testa en betaversion också över API!) och helt nya tjänster som kan länkas med andra kulturarvsdata nationellt och internationellt.

För övrigt pläderade Henrik Summanen starkt för distribuerade system och rdf-gränssnitt, som är oerhört mycket mer flexibla och exakta i jämförelse med den centralindexmodell man nu opererar utifrån, där data nödvändigtvis tappar i kvalitet. Det är också det största problemet med Europena enligt min mening, fast modellen också har en del fördelar. I Sverige och Norge har man utgått från från Europeanas system för nationella lösningar, som inte på grund av bibliotekens krav i Finland var möjligt. Det gör att man i Finland har en egen lösning, som också bygger på öppen kod, men som har mycket större spelrum vad gäller variationer i metadatan. Att Finna varit så biblioteksstyrt hela vägen har definitivt haft både för- och nackdelar. Men det som är så fantastiskt är ju att man kan använda digitala data hur många gånger som helst. Man kan alltid gör en ny kopia eller version och behöver inte avstå från något av annat än resursskäl. Som Summanen sade, kommer vi antagligen en tid framöver att leva med olika hybridmodeller och det är inte nödvändigtvis illa.

Det rör verkligen på sig nu vad gäller att öppna data. Men vi har ännu många konkreta saker att ta i på nationell nivå och fortfarande behöver man inom den finska kulturarvssektorn avsevärt prioritera upp ett modernt tänk kring öppenhet. Konkret och koordinerat nordiskt samarbete borde också stå högt på listan, eftersom vi ha så liknande resurser och utmaningar. Det är alldeles dumt att inte utnyttja de erfarenheter som man har i andra länder och i mån av möjlighet välja liknande eller åtminstone kompatibla lösningar. Här finns nämligen möjligheter till stora synergifördelar att vinna.