Killerapparna börjar ramla in ...

Ju längre tiden lider desto svårare blir det nog för organisationer att inte öppna sina data. Det känns som att Pondus ligger så otroligt rätt i tiden, trots att vi ännu väntar på de finlandssvenska kulturarvsmaterialen ska öppnas. Ryktet säger att det nya PSI-direktivet nu är färdigt formulerat. Under dagen här på det nordiska seminariet om kulturarvsdata har den ena framgångshistorien efter den andra berättats. Det talas om risker och rädslor, men inga skräckhistorier hörs ... Däremot talas det om 40 miljoner besökare på Wikipediasidor med öppet material (ett arkiv). Det är lite skillnad, jämfört med samma arkivs 80 000 besökare på webbsidan. Det blir allt svårare att argumentera med att "jo, men vi måste först ..." och "tänk om ...". Succéhistorierna är närmast svindlande. Och det roligaste av allt är just de många fina exemplen på tjänster, både fiffiga, nyttiga och skojiga, som fötts på den data som öppnats.

Sanna Marttila berättade också om det finska OpenGLAM-arbetet. Under sessionen uppstod en intressant diskussion om vad öppen kunskap egentligen kan vara. Det är nämligen mer än öppna data. Sanna har en fin definition där nyckeln var interaktion med användarna, det vill säga: det är allmänhetens berikande och återanvändning av den öppna datan som skapar öppen kunskap. Det handlar alltså inte bara om teknik, så som Johanna Berg från Digisam sade redan i början av dagen. Det handlar om transparens och om kommunikation.

Det är inte lätt det här att släppa kontroll. Men det är givande. "Killer apps" är det som efterlysts, för att synliggöra vitsen med öppna data. Nu är de bland annat här.