Samhällsnytta

Peter Aronsson tog ordet innovation i sin mun. Jag har lite svårt att förhålla mig till det, faktiskt. Inom forskningen skapar man per definition ny kunskap. Den ska också komma samhället till godo på något sätt. Om man med det avser "innovation", så ja, kanske. Det är retoriken som är ett problem. Helsingfors universitet och Helsingfors stad har startat en verksamhet för att stöda företagande, Think Company (informationen verkar hittills finnas endast på finska och engelska, tyvärr!). Utgående från planerna ser verksamheten riktigt bra ut. Det finns absolut behov av denna typs tjänster och stöd. Ändå har jag stött på en del rätt irriterade reaktioner. Många inom universitetssamfundet har utvecklat en akut aversion mot den retorik och det marknadsföringsspråk som odlats friskt de senaste åren.

Verkligheten inom det akademiska har under senare år varit så långt från alla missions- och strategifloskler, att jag ser att en ganska djup förtroendekris har seglat upp. Det är i synnerhet humanisterna som upplever sig vara utsatta. Är det en slump att de som är särskilt sakkunniga i att analysera och dissekera språk, kultur och värderingfrågor är de som uppfattar sig som mest hotade, mest ifrågasatta? Problemet är ingalunda unikt för Finland.

Aronsson har en viktig poäng. Vi måste börja tala om nytta på ett mer nyanserat sätt. Särskilt viktig är samhällsnyttan, inte minst det att politiker och beslutsfattare kan ta till sig information och faktiskt använda den. På sista tiden har vi ju fått snarast farsartade bevis på att man inte överhuvudtaget lyssnar på expertis. Hur galet man resonerar kring forskningen och dess resultat visas inte minst av att man samtidigt ständigt hänvisar till vikten av att förbättra arbetslivet och förlänga tiden i arbete, som man planerar stora nedskäringar i bland andra Arbetshälsoinstitutets finansiering, trots att sakkunniga vädjat för att man inte igen ska tvingas till omorganisation. Om beslutsfattarna inte ens kan dra en så enkel logisk slutsats, som att man bör satsa på denna forskning (på forskarnas villkor), då en så uppenbar koppling finns mellan det man vill uppnå och själva forskningen, så kan man ju nästan inte anse det annat än självklart att områden som humaniora ter sig obegripliga och luddiga. Att man behöver filosofi och språk etc för kunskap och kunskapsöverföring borde ju vara nästan lika självklart. Men vi har framför oss ett sisyfosarbete som så väl Think Company som Aronsson vill ta i.

Visst finns ju nyttan och växelverkan med det övriga samhället som en viktig uppgift för forskningen och undervisningen också vid Helsingfors universitet. I december godkändes Universitetets treårsplan fram till och med 2016 (man måste möjligen vara inloggad för att komma åt denna?). Den är intressant läsning. Man ska samtidigt lätta på administrationen och öka rapporteringen. Som vanligt finns givetvis en examensreform med i planerna. Som Undervisnings- och kulturministeriet i sin vishet påbjuder har man också mätare i flitigt bruk. Universitetets fyra viktigaste strategiska målsättningar är som bekant: 1. att vara internationellt rankat bland de 50 bästa i världen, 2. bära sitt ansvar som samhällsaktör, 3. vara en inspirerande och välmående gemenskap och 4. ha en sund ekonomisk grund (min övers.).

Det är ju särskilt den andra punkten ("kantaa vastuunsa yhteiskunnallisena vaikuttajana") som jag personligen tänkte att Think Company projektet eller annan samhällsnytta kunde ingå i. Hur lyckas Universitetet vara i dialog med det övriga samhället, erbjuda sin kunskap så att människor kan fatta klokare och mer upplysta beslut? Låt oss granska mätarna: andel sysselsatta av utexaminerade, andel alumner, inbringad finansiering. Utbildningen av arbetskraft är viktig samhällsnytta och hur väl de placerar sig (inom vilket tidsspann?) är klart relevant information. Detta är samhällsnytta på många sätt. Att man satsar på alumnverksamhet är ju trevligt och den tredje mätaren är nog lite problematisk (i synnerhet som ministeriet värderar företagspengar fram om annan finansiering). Vad är det som blir omätt här och är det något som ens går att mäta? Borde man ens göra ett halvdant försök att mäta forskarnas och undervisningspersonalens samhällengagemang (som är alldeles underrepresenterat i rankinglistorna vad jag vet?).

Eller borde vi kanske i stället mäta politikernas förmåga att lyssna på forskarna? Dom kunde kanske få lite bonus för varje hänvisning de gör till forskning?