Krigsretorik som spegel

Jag fick en bestämd känsla av att den intressanta recensionen av Jouni Tillis avhandling i dagens Hesari är kontroversiell, att den kommer att väcka ilskna reaktioner.  En blänkare med texten "De finska prästernas gamla tal [under fortsättningskriget] påminner om dagens jihadister" är dömt att väcka ont blod och rasande reaktioner. Det beror på att kriget fortfarande är heligt för en del människor. Att det är det för dem som genomlevt kriget och dess konsekvenser kan jag förstå och acceptera. Men det hemska är, att det finns yngre människor som lever kvar i en sådan nationalistiskt färgad värld.

En dylik tidningstext skulle kanske väcka en del reaktioner i Sverige också i dag. Men i ett land där man främst flaggar för kungligheternas bemärkelsedagar och anser att det är minst sagt besvärande att fira en kung som Gustav II Adolf eller ännu värre Karl XII,  ser man på saken på ett annat sätt, än i landet där man främst flaggar för inhemsk kultur eller dagar direkt realterade till krig, skulle reaktionerna antagligen vara andra. En dylik utsaga och jämförelse är på gränsen till det politiskt korrekta, i ett samhälle där mångkulturalism och tolerans är viktiga ledstjärnor

Det är svåra saker, det här med vi och de, liksom också Tuija Parvikko skriver på ett annat ställe i samma tidning i en kommentar till Hannah Arendts The Origins of Totalitarianism. Själv tycker att historien är ett alldeles utmärkt sätt att spegla sig själv och sin egen kultur mot "de andra", eftersom det är mindre problematiskt att konstruera motbilden. Också i det fallet ska man förstås sträva till förståelse och inte moralisera. Den etiska utmaningen gällande historien består i hur man använder den i dag.

Men poängen är att man just bör kunna se personer och skeenden i det förflutna som "de andra" och kunna se skillnaderna och också den häpnadsväckande snabba utvecklingen som synliggörs av till exempel Tillis avhandling eller Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Endast då kan man se och förstå sig själv bättre. Därför är det så obehagligt med försök att klamra sig fast och identifiera sig med det förflutna, att vägra se förändringen. Människor som reagerar med hotelser och aggressivitet måste vara fruktansvärt rädda och osäkra.