Syre och sura papper

Sällan har jag samtidigt känt mig så på rätt och fel plats på samma gång som här på Nordiska arkivdagarna i Tavastehus. För jag är ju inte arkivare, utan forskare. Det märker jag senast när det blir tal om digitalisering och tillgänglighet. Jag hade fått äran att fungera som chair i en session om magasinbyggnader, riskanalys och bevaringssynpunkter. Presentationerna var mycket intressanta, och för ordförande var uppdraget enkelt. Sällan har jag på en motsvarande tillställning sett talare som så punktligt hållit sig till tidtabeller och andra förhållningsdirektiv. Det vara bara att lyssna och njuta.

De tre första presentationerna gällde prioritering och konservering i samband med digitalisering.  Inläggen bekräftade det som projektet Forskarnas röst visade: minnesorganisationerna har svårt att beakta och få igång samarbete med forskarsamfundet. (Rapporten är obligatorisk läsning för alla inom branschen!) Släktforskarna ses som mycket viktiga kunder, men den akademiska forskningen är problematisk. Det är inte endast arkiven skyldiga till, utan problem finns också i finansieringsmodeller och forskarnas inställning. Mina underbara studenter (obs: s.k. digital natives) är ett levande bevis på dubbelheten: å ena sidan deklarerade många att de är ytterst skeptiska till alla digitala material. Å andra sidan var källkritiken i praktiken svår och tilliten till elektroniska resurser ändå förvånande stor. Många gånger alldeles för stor, enligt min mening.

Digitaliserade källmaterial är klart ett tveeggat svärd för forskarna: i bästa fall ger de bättre sökmöjligheter eller verktyg för att på annat sätt utvinna ny information ur materialen genom exempelvis bildbehandling. Å andra sidan: minnesorganisationerna har en otrevlig vana att belägga digitaliserade material med bruksförbud. Om digitalisering gör att originalen försvinner ur forskarnas räckhåll, kanske de hellre sliter på de ursprungliga papperen. Vem nu sen vinner på det. För övrigt har jag skrivit om forskardriven digitalisering tidigare.

Resten av presentationerna handlade om bevaring. Det var intressant, ny forskning och nya metoder uppstår hela tiden. Ett stort problem är som bekant att i synnerhet nyare papper tenderar surna och vittra sönder. Mätningar man gjort har visat att vi i Finlands nationalsamlingar sannolikt har över 100 hyllkilometer papper som är nästan alarmerande surt. Typ största delen, alltså. Bland annat därför kommer man att vara tvungen att småningom byta ut över en miljon arkivkartonger. Ni vet, de där vanliga bruna mapparna. Efter några decennier blir de rena giftet för sitt innehåll. Och det senaste inom brandsäkerhet i arkiv är vattensprinklers (precis, lite vatten är inte så farligt, bara man låter det torka snart igen) och arkivmagasin med sänkt syrehalt. För det brinner inte om man sänker syrehalten med en femtedel. Det fantastiska är att människor nog klarar sin förbränning hur bra som helst i luft med 15-16 % syre. Tyvärr hjälper inte detta trix mot de lömska kemiska processerna i det sura papperet.

Tänk vad mycket man kan lära sig på en eftermiddag. Något borde jag ännu skriva om Henrik Meinanders key note om historievetenskapens funktioner i framtidens historiekultur. Men jag tror jag gör det i morgon i stället, efter min egen presentation, som lite tangerar liknande frågeställningar.