Den digitala kulturen ur arkivperspektiv 2

En allt större del av kommunikationen verkar flytta ut på internet, ut till kommersiella tjänster. Som med Jaiku och otaliga av Googles olika experiment, vet vi att dessa tjänster och företag kanske inte är eviga. Det som tidigare var ett cirkulär kanske i dag är en Facebookuppdatering eller ett anslag i ett diskussionsforum. Medlemsförteckningar och inbjudningar sker med hjälp av tjänster hos webbhotell och nätverkstjänster.  Informationen ägs oftast gemensamt av den som erbjuder tjänsten och den som producerar innehållet.

Vad gäller Facebook är läget rätt bra just nu. Den nya tidslinjen erbjuder här, i motsats till Twitter, en möjlighet att gå tillbaka i tiden, även om sökbarheten inte är bra, något som nog är ändamålsenligt av intergritetsskäl. Facebook erbjuder numera dessutom en möjlighet att ladda ner information. Jag vet ändå inte om några fall där en tredje part, såsom en anhörig eller ett arkiv, fått möjlighet att göra detta.

Twitters arkivfunktioner är inte bra. Man kan söka bakåt i tiden ungefär ett och ett halvt dygn, äldre tweets går inte att söka i. Mikrobloggandet är för många en viktig kommunikationskanal, som dessutom oftast är offentlig. Det finns en del sätt att spara tweets, men inget jag kunnat finna är helt enkelt eller pålitligt. Storify erbjuder möjligheter att bevara och exportera material från sociala medier till e-post eller Wordpress (och därifrån vidare till pdf). Det finns också andra trick, som att skapa ett RSS-flöde i Google Reader, som erbjuder bakåtscrollning hur långt som helst - tillsvidare. Vad gäller twitter, kan man ändå trösta sig med att Library of Congress arkiverar Twitter, så hela massan finns sannolikt bevarad för eftervärlden.

Google erbjuder via sin Take Out-tjänst rätt goda möjligheter att exportera data som företaget samlat. Exempelvis information från Picasa-bildtjänsten och Google+ går enkelt att ladda ner om man har tillgång till alla användarnamn. lösenord och övriga nycklar man tagit i burk.

Dessutom finns det otaliga andra tjänster där relevanta personliga material kan finnas: LinkedIn, Academia.edu, Flickr, Pinterest, Delicious, Tumblr, Blogger och alla andra otaliga bloggplattformar, YouTube, Ning och andra nätverkstjänster, wikier, projekthanteringsverktyg, Dropbox, GoogleDocs, MySpace osv. osv. Tjänsterna kommer och tyvärr också går i rätt snabb takt. Inte att förglömma för många individer mycket viktiga och också kulturellt mycket kreativa och spännande spelvärldar, där både nya nätverk och innovationer sker i stor omfattning.

Ett viktigt problem är lokaliserandet av material. Då det gäller organisationer är aktiviteterna på nätet ofta en del av ett brandingarbete och därför synligt och går lätt att googla fram eller räkna ut var man kan hitta. Men då det gäller privatpersoner är detta mycket besvärligare. Människor använder mer eller mindre genomskinliga pseudonymer och webb- och spelidentiteter. För att kunna bevara materialet behöver man dessutom tillgång till det. Arkiven blir alltså också på denna punkt ytterst beroende av arkivbildarens egen kunskap och egna värderingar. Vad man kan luska fram efteråt på egen hand  är extremt osäkert och möjligen inte alls relevant material.