Prioritering och objektivitet

Då det gäller digitala material är arkiven ännu mer beroende av arkivbildarnas välvilja än då det gäller att förvärva material är då det gällt information på andra medier. Det är svårt att veta hur mycket metadata egentligen kommer att behövas i framtiden. Man vill gärna bevara så mycket man kan och arkiv ställer sig ofta negativt till material vars proveniens är bristfällig. Paradoxalt nog är uppgifter om proveniens ännu viktigare för digitala material än gällande papper, samtidigt som sådan information ofta saknas. Kan ett trovärdigt arkiv åta sig att bevara stora mängder material vars ursprung man vet lite om? Om man lägger tröskeln för högt gällande vad man tar emot och bevarar, löper vi risk att förlora enorma mängder information.

Vi vet inte hur världen ser ut om tjugo år. Som Henrik Meinander i går sade här på Nordiska arkivdagarna är den digitala omvälvningen ännu på gång. Men vi har redan förlorat en hel del information om de första förändringarna. Sannolikt är det mesta av de äldsta dokumenten, e-postmeddelandena och webbsidorna redan borta för evigt.

Det är givet att man inte kan begränsa sig till att ta vara på material som fyller en viss stilnivå och därmed status som dokument. Att vi i dag kan ha tillgång till dokumentation av sådant som tidigare förblivit odokumenterat, att kabinett- eller korridorsamtal idag kan finnas bevarade till exempel som sms-trådar, är ju en välsignelse för efterkommande forskare. Problemet är, förutom rent tekniska utmaningar i bevarandet, mängden information och den ofta bristande proveniensen. Har vi framför oss ett oändligt växande träsk av dåligt strukturerad och kontextualiserad data, som endast går att använda med hjälp av gruvdriftsmetoder, som kunskapsmässigt sett är mycket problematiska? Bör vi strängt gallra och agera portvakter och filter redan på vägen in i arkiven och slå vakt om att endast pålitligt material av hög kvalitet försett med tillräckligt god metadata tas in? Och hur stor är då risken att vi väljer fel? Tänk om man förstört alla fotografier med okända personer då man ännu inte kunde föreställa sig effektiviteten av moderna ansiktsigenkänningsprogram eller crowdsourcing? 

Ett viktigt problem är lokaliserandet av material. Då det gäller organisationer är aktiviteterna på nätet ofta en del av ett brandingarbete och därför synligt och går lätt att googla fram eller räkna ut var man kan hitta. Men då det gäller privatpersoner är detta mycket besvärligare. Människor använder mer eller mindre genomskinliga pseudonymer och webb- och spelidentiteter. För att kunna bevara materialet behöver man dessutom tillgång till det. Arkiven blir alltså också på denna punkt ytterst beroende av arkivbildarens egen kunskap och egna värderingar. Vad man kan luska fram efteråt på egen hand  är extremt osäkert och möjligen inte alls relevant material.

Är det inte då ett problem att göra arkivbildningen till en dylik luddig process, som dessutom i så hög grad kontrolleras av privatpersoner, med sina egna intressen och motiv? I detta skede är det viktigt att reflektera dels över vad som egentligen är annorlunda då det gäller digitala material, dels vilka alternativ vi har. På den senare punkten kan man enkelt svara: inga. Den enda realistiska vägen är nämligen att överlåta allt mer gallring och ordnande på arkivbildarna.

Då det gäller den föregående punkten måste vi påminna oss om att arkiv i alla tider varit föremål för medvetna ingrepp med olika syften. Ett arkiv är alltid ett resultat av en serie avsiktliga och slumpmässiga händelser och åtgärder. Däri ligger inget nytt. De professionella arkivarierna måste kanske i en del situationer i dag mer än förr stiga åt sidan med sina "objektiva" bedömningar och värderingar, och ge de berörda personernas egna prioriteringar större utrymme. Men även tidigare har brev förstörts och arkiven rensats eller förstörts av inblandade eller utomstående parter. Det handlar i dag på arkiven, så som i alla expertbranscher, om att vara tvungen att överge en tjänstebaserad självskriven position som auktoritet till förmån för en expertroll som baserar sig på en ständigt pågående förhandling på individnivå. 

Henrik Meinander sade att historikerna allt mer övergivit ambitionen att redogöra för sanningen, utan man ser på historievetenskapen och -skrivningen som tolkningar. Också källorna kommer sannolikt att tala ett allt mer subjektivt språk i framtiden.