Projekt Pondus publicerat

Äntligen fick vi webbsidans första version färdig! I ett antal veckor nu har otaliga människor satt massor av tid på att diskutera och planera hela projektet. Vi har kartlagt webbsidor och databaser och funderat över skillnader och likheter i hur man beskriver saker och i hur informationen är strukturerad. Vi har jämfört med internationella projekt och standarder och gjort otaliga dokument. En liten del av det finns publicerat på vår Pondus wiki.

Idén föddes egentligen redan för ett år sedan: en idé om att göra Svenskfinland till ett litet laboratorium för öppen länkad data. Grundkonceptet är att gå fram iterativt, vi testar oss fram. Med så väldigt många aktörer och informationssystem lever fältet dessutom hela tiden. Tekniken är ny för de flesta och kräver ett helt nytt tänk. Men vi som producerar mycket digitala material på svenska i Finland är ändå en förhållandevis liten grupp, och vi har möjlighet att ganska enkelt samla oss kring ett bord: offentliga instanser, kommersiella aktörer och tredje sektorn. Därför är detta så oerhört roligt och givande.

Projekt Pondus handlar om att förenhetliga våra system och att skapa öppna gränssnitt. För vi tror på att öppenhet ger synlighet för det innehåll vi producerar eller förmedlar. Det ger också ger bättre tjänster och användarupplevelser. Samordning ger styrka. Då man producerar material med allmännyttiga eller kommersiella syften, vill man förstås hitta intresserade människor som kan ha glädje och nytta av det man gjort.

Det har känts otroligt fint att det har gått att hitta samarbetsparter och finansiärer och vi har fått stöd och goda råd från många håll. Bland organisationerna finns många olika behov och situationer och utmaningarna är många. Digitaliserade arkivmaterial skulle absolut vara värdefulla att få med och säkert väcka stort intresse som länkad data. Just kulturarv är ju vårt gemensamma kulturarv, som vi alla borde ha tillgång till. Samtidigt är varje litet steg mot samordning ett steg i rätt rikting. Jag hoppas ändå att det svenska i Finland i och med detta kan komma att bli både synligt och intressant i Finland och Norden. Vi måste vara modiga och öppna.

Så bekanta er gärna med pondus.info, gilla oss på Facebook och följ oss på Twitter!

Lite svalkande likgiltighet

Jag lärde mig i går ett fint nytt ord: micromanagement. (På förekommen anledning vill jag inte berätta av vem). Men jag blev glad när jag hörde i radion i morse att politiker börjar fästa uppmärksamhet vid förhållandet mellan administration och kärnverksamheter inom polisen. Jag tror vi kan hitta en hel del sektorer och institutioner i vårt samhälle där de senaste åren lett till en svällande administration ock ökande kontroll- och rapporteringsmani, inte sällan maskerad i form av nya informationssystem.

Fenomenet har säkert olika orsaker. Några orsaker misstänker jag att finns i den förhållandevis snabba omsättningen av chefer, det för många sektorer helt absurda resultatansvarstänkandet och idén om att en bra chef inte behöver expert på verksamheten, utan att ledarskap är en tillräcklig kompetens i sig. Det sista kan visserligen stämma och det är verkligen viktigt att se till ledarskapskompetenser då man väljer chefer. Men om genuint intresse för verksamheten saknas hos verksamhetens operativa ledare kan följderna bli katastrofala. Som "intresse för verksamheten" kan som minimi räknas en social och empatisk förmåga i förhållande till kompetent personal som brinner för sitt arbete. Vilket innebär förtroende för dem.

Då man läser exempelvis Claire Holmgrens och Tomas Neumüllers uppsats om ledarskap blir det åtminstone för mig alldeles klart, att en chef bör kunna diskutera verksamhetens innehåll med medarbetarna. Hur ska man annars kunna föra utvecklingssamtal och kommunicera på ett sätt som stöder upplevelsen av självständighet? Om man inte klarar det är varje åtgärd som innebär rapportering eller uppföljning ohjälpligt motivationssänkande. Om allt man kommunicerar handlar om rapporter och information - jag har nästan lust att säga data, om informationen är irrelevant för verksamhetens syften - blir det hastigt fråga om just micromanagement.

Med all den kunskap som i dag finns om motiverande ledarskap tycker man det borde finnas insikt nog att skära ner på kontroll- och rapporteringssystem som är alltför påträngande och för personalen uppenbart sekundära eller i många fall missvisande.

Vi övar källkritik

Dagens ämne var källkritik och hänvisningar gällande digitala material. Jag har skrivit om hänvisningar förr här och här.

Poänger jag i dag särskilt försökte understryka var att man ska reflektera över varför man hänvisar, vikten av att beakta materialets (och länkarnas) beständighet och fundera över vad materialet man använder egentligen består av, dvs vad som saknas i det man använder digitalt: Vilket är urvalet jag söker i? är en fråga man bör ställa sig så man söker i en databas. Och förstås vilken behandling materialet genomgått. Vi diskuterade också annan kontextuell information och hur mycket metadata som egentligen borde finnas (det är mycket!), om materialet ska användas i forskningssyfte.

Det enda digitalbaserade material vi tog oss an denna gång var Jaikuarkivet. I realtid fick vi också hjälp på Twitter, stort tack till Joakim Jardenberg och Andreas Holstenson! Nu funkar Jaiku-arkivet så att man ser det ursprungliga datumet för varje inlägg och om man för kursorn över det, får man se den relativa tiden sedan inlägget publicerats.

Nu blir det lite paus i kursen, så jag hoppas mina adepter bloggar flitigt och också läser lite teori till nästa gång, för då ska vi granska mera metodfrågor! Främst på listan Peter Shillingsburgs bok och Luke Tredinnicks första och andra bok om digitalkultur.

Google och makten

I senaste Ny Tid fanns en intressant text av Mikael Brunila om filterbubblor och övervakning på webben. För mig var den intressant därför att Brunila har närmat sig ämnet från en annan litteratur än jag. Han använder samhällsvetenskapligt och -filosofiskt orienterad medieforskning, medan jag kommit in på temat ur ett mer mediehistoriskt och kultursemiotiskt perspektiv. Marsch till bibban alltså. Först på listan Friedrich Kittler och Jussi Parkko. Får se hur jag klarar av att ta dem till mig.

I och för sig är väl konklusionerna rätt lika. Det är ändå två saker som väcker min uppmärksamhet i Brunilas text. För det första: aktörskapets förmodade koncentration vid konstruktionen av offentlighet, dvs individens på något sätt försvagade ställning i historiskt perspektiv. Jag är inte helt säker på att detta håller, jag måste fundera vidare på den frågan. Jag anser att vi tenderar underskatta betydelsen av information och nätverk i andra tider (förr), liksom vi lätt undervärderar betydelsen av förändringen i offentligheten, som faktiskt uppstått under den gutenbergska parentesen. I Brunilas modell är individerna mer objekt för systemets kontroll än aktörer. De sociala mediernas betydelse, dvs människors funktion som filter och informationsförmedlare tas inte upp i denna text. Å ena sidan kan fenomenet givetvis starkt förstärka "bubbeleffekten" - men det kan å andra sidan faktiskt också motverka de stora kommersiella aktörernas kontroll. Att syftet med denna kontroll är rent ekonomiskt är tycker jag också en sak man bör reflektera över: vad innebär det egentligen i termer av makt?

Den andra aspekten gäller den förändring som den semantiska webben kommer att innebära inom det närmaste decenniet. Det är svårt att ske hur maktens kontinentalblock här kommer att förskjutas, men förändringen är inte färdig ännu. I och med att innehållsproducenterna med den nya tekniken bättre kan styra spridningen av sina material, kommer sannolikt söktjänsternas betydelse och uppgifter att ändras. Vilka förändringar i detta komplexa system det innebär är svåröverskådligt. Kommersiella intressen är helt klart drivande på många håll, men nästan lika drivande är öppenhetsrörelsen och demokratiseringen de nya teknologierna medför. I synnerhet tycker jag man bör betänka att information och offentlighet förr varit minst lika kontrollerade och styrda som de är i dag. En sak är av betydelse: webben kommer samtidigt att bli mer transparent (i teorin), som dess logik i praktiken kommer att bli än med ogenomtränglig och ogenomskådlig i och med html5 och öppnandet och länkandet av data.

Min avsikt var ju egentligen med detta inlägg att förtydliga något jag skrev innan på annat ställe, men jag märker att det sannolikt blev bara mera krytpiskt. Jag måste tänka mera först, och skriva bättre sedan ...

Spänningen stiger

I dag höll jag min riktigt första formella presentation av projekt Pondus för ett gäng skärpta informatiker på Terkko. På plats fanns många som arbetat med ontologier och länkad data, så det var lite extra spännande att få höra deras kommentarer. Vi hoppas ju riktigt inom kort att kunna lansera våra inte alls färdiga, men en god bit på väg hunna, planer på finlandssvensk öppen länkad data.

Efter och under presentationen uppstod mycket intressant diskussion om hur man bäst driver förändring, hanterar systemutvecklingsprojekt och kring den enorma betydelsen av nationella långsiktiga lösningar för informationsinfrastruktur (ontologier, länkservrar etc som fortfarande saknas!). Det roligaste var att alla verkade förstå vår iterativa ansats och såg poängen med att gå framåt just på det sätt vi gör. Så trots att en hel del utmaningar väntar är jag mycket hoppfull. Vi går åt rätt håll här och varje lilla steg vi lyckas ta är ett steg i rätt riktning.

Jag infogar projektpresentationen jag visade här nedan, men den är riktad till branschfolk, så jag vet inte hur mycket av värde den kan ge andra. Mycket, mycket mer både allmän och detaljerad info är som sagt på kommande inom kort.

Pondus - finlandssvensk öppen länkad data on Prezi

Användbarhet är faktiskt en del av öppenhet

I Riksarkivets strategi (fi) står, som dess tredje målsättning, att Arkivverket ska utgöra en central del av den nationella och internationella infrastrukturen för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning år 2015. Det är tre år dit. I följande punkt anges att tjänster på nätet ska utgöra en central del av kundtjänsten. Lycka till säger jag.

En viktig del i utvecklingsarbetet är den nya Astia-tjänsten. Systemet ska betjäna hela Arkivverket. Med hjälp av Astia ska kunder kunna beställa fram material till forskarsalarna. Dessutom är det meningen att man ska kunna anhålla om tillstånd att använda material som har olika typer av begränsningar och beställa utredningar. "Med hjälp av Astia kan användarna ta mer egna initiativ och servicen är mer flexibel" (min översättning, hittar inte info på svenska).

Tanken är för all del god. Blev dock lite tveksam, då jag fick ett mejl om att man nu kan testa systemet. Där stod nämligen att man behöver nätbankkoder för att registrera sig. Öh?

Så nu skriver jag utan att ha gett den nya tjänsten en chans. Jag kontaktade däremot arkivet och frågade om det eventuellt är lite överdimensionerat att begära så tung identifiering för att beställa fram några dokument till forskarsalen (som väl trots allt även i framtiden är bemannad osv). Jag fick faktiskt ett snabbt och vänligt svar, där det konstaterades att detta är nödvändigt på grund av möjliga tillståndsförfaranden. Kom ihåg att vi fortfarande talar om fysiska papper här. Jag skulle ändå personligen inte bli vansinnigt upprörd om nån skaffade mig tillstånd att forska i papper jag inte behöver.

Jag förstår mycket väl att det i framtiden, med stora mängder digitala material och e-arkiv och eventuell distansanvändning kan vara befogat. Någon dag. För en liten del av kunderna, för en del av materialen. Jag skulle önska att jag kunde logga in med en facebook eller twitter-profil om jag ville be nån ta fram en mapp från början av 1800-talet åt mig i förväg. Eller bara med att lämna en e-postadress. Måste påpeka att nätbankkoderna också är kommersiella tjänster vad jag vet och knappast ens gratis.

Lyckligtvis påpekade tjänstmannen att den nya tjänsten är ett komplement. Om man inte vill använda den kan man komma till forskarsalen och beställa sina material som förr. Räkna med det.

Det är vore orättvist att kritisera en så halvfärdig tjänst som Astia och därför gör jag det inte heller, inte i sig. Det är absolut en utveckling i rätt riktning. Men man gör sig inte särskilt öppen och tillgänglig med att börja med att testa de mest extrema fallen. Man kunde börja med lite enklare och mer inbjudande processer. Öppenhet borde vara normen, det andra undantag, inte tvärtom.

Vi måste göra som jag vill, annars ...

Det här med toppchefer som måste ha topplöner och bonusar för annars flyttar dom utomlands har ju aktualiserats på senare tid, gällande Finnairs ledning där cheferna erbjöds extra bonus för att stanna.

Argumentationen följer ett mönster som man bör se upp med: "Om vi inte gör A, kommer personerna X, Y och Z att göra B, vilket, såsom alla inser, vore en fullständig katastrof". Vi har alltså inga alternativ, och det beror på omständigheter som vi inte kan påverka. Punkt. "Personerna X, Y och Z" kan också väldigt enkelt ersättas med "marknaden", som på det sättet en ännu bekvämare aktör, eftersom ingen kan gå och fråga den, vad den tänker göra, om man exempelvis lämnar dom och dom skulderna obetalda eller något annat drastiskt.

Problemet är förstås att resonemanget innehåller väldigt många antaganden. Till skillnad från marknaderna är riktiga människor ändå möjliga att kolla upp med och till och med påverka. Liksom man ofta kan påverka andra omständigheter och faktorer som spelar in. Konstellationen är sällan så enkel när man granskar den noga. Alternativlöshet och diffusa hotelser ska man se upp med. Be om fakta och försök se helheter. Avväg riskerna. Och sen anser jag att varje chef som tror sig vara oersättlig, borde gå bums.