Jag borde denna gång säkert skriva om läget för Brages Pressarkiv, för det är många som undrar. Men jag har inget väsentligt nytt att berätta, situationen är verkligen eländig, men inte utan små ljusglimtar av hopp, tack vare det enorma stöd vi fått. Stödet är på riktigt helt avgörande, eftersom vår egen argumentation har klingat för döva öron det senaste året.
Det är klart att vi också talar i "egen sak", vilket gör att man tydligen inte tagit det vi själva säger på allvar. Som att tjänsterna är unika och mycket viktiga för forskningen och att vi faktiskt öppnat våra data enligt regeringens önskan och därför borde belönas, inte bestraffas.
Det är nu andra människor som måste tala och agera om Brages Pressarkiv ska kunna leva vidare. Själv är jag ibland ganska så trött på att prata om Pressarkivet. I ett år har jag talat, argumenterat, mejlat, skrivit, fixat kring denna sak. För jag anade att bilan skulle falla, nedskärningen kom inte utan förvarning. Jag sitter som bäst och sammanställer senaste års verksamhetsberättelse och ser t ex att jag vid 22 tillfällen senaste år har talat om Pressarkivet (mer eller mindre) antingen i föreläsningar, paneler eller andra sammanhang. Utöver alla möten, rapporter och skrivelser jag gjort. Nu har jag, förstås, emellanåt bara lust att lägga mig ner och gråta av frustration, men sen tar ilskan och tron på att det sunda förnuftet måste vinna till slut överhanden igen. Det bara kan inte få hända att man slarvar bort precis det man i substans hela tiden talar om att främja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar