Nollatutkimus

Kom i hasten inte på något bra ord på svenska för det fina finska ordet "nollatutkimus", alltså värdelös forskning. Värdelös främst för att att man bevisar "självklarheter" eller sådant som inte är till någon som helst nytta, oftast om vardagliga fenomen. Egentligen inser ju nog folk åtminstone inom vetenskapen att också sådan forskning som vid ett första ögonkast kan te sig helt absurd, kan vara viktig. Det kan till exempel handla om grundforskning, som man inte precis ännu vet vad den generar men som i framtiden kan ha mycket stor betydelse. Eller det kan handla om luckor i vår förståelse av vår omvärld, som människan som är mycket nyfiken till sin läggning känner att hon måste fylla. Kan inte se egentligen varför det är mindre intressant att få det bekräftat att folk som tror att de är fulla också tror de är attraktiva - än den garanterat avsevärt dyrare undersökningen kring hurdana molekyler det möjligen kan finnas på Mars. Båda kan vara viktiga.

Allra vanligast är förstås att forskningsresultatet är helt taget ur sitt sammanhang, något som forskare själv ofrivilligt kan bidra till med ogenomtänkt pressinfo eller popularisering. Samtidigt är det otroligt viktigt att forskare berättar om sitt arbete för allmänheten och håller en dialog med det omgivande samhället till exempel via sociala medier (tack Sofia för länken). Genom att själv ta utrymme i offentligheten och kontroll över informationen på webben har man större möjlighet att förklara vad man egentligen syftar till och vilken betydelse ens resultat har.

Senast har ordet nollatutkimus förekommit i diskussionerna kring Kirsi-Mari Kallios avhandling, där hon visar att det akademiska forskarsamfundet är extremt skeptiskt till hur det mätsystem som dikteras av Kultur- och undervisningsministeriet (och delvis EU) påverkar forskningens kvalitet. En riktigt fyndig kommentar påpekade att undersökningen är just "nollatutkimus", eftersom alla visste detta, åtminstone inom högskolor, universitet och bibliotek. Att notera är att avhandlingen är gjord vid en handelshögskola. Kallio påpekar att NPM-styrningen har mycket kraftig inverkan på universiteten. Frågan är hur mycket det beror på universiteten själva. Kallio menar att man kunde varit mer kreativ än att kopiera ministeriets modeller rakt av. Avhandlingens viktigaste resultat är att resultatstyrning i den form den nu används är helt olämplig att för universitet. Det beror framför allt på att mätarna är felaktiga. Jag har lite svårt att tolka Kallios ståndpunkt utgående bara från sammanfattningen, eftersom just mätarna dikterats av ministeriet, varför jag tycker universitetens handlingsutrymme varit rätt begränsat på den punkten. Avhandlingen vore säkert värd en noggrannare läsning.

Det är synnerligen fascinerande att man inte verkar känna till det som "alla universitetsmänniskor vet" bland beslutsfattarna. Eller åtminstone handlar man inte enligt det. Om Kallios avhandling på något sätt kan rucka deras övertygelse om att forskning behöver kvalitetskontroll eller styrning av dem har den kanske ändå fyllt sitt syfte. Tyvärr är jag något pessimistisk på denna punkt: att inse så grova missar och fel man begått kräver en intellektuell styrka och moralisk ryggrad jag inte är säker att kan uppbådas i dessa pressade tider. Dessutom skulle det kräva verklig empowerment av forskarna, dvs att man ger ifrån sig makt. Observera att detta är inte det samma sak som att göra allt till projekt, vilket är ett av de största felen som gjorts. De personer som uppnått de högsta posterna i vårt samhälle är kanske inte så ofta de samma som gärna avstår från makt. Hellre intalar man sig att man kan fixa saker, än att offra sin egen makt för det allmänna bästa. Jag hoppas man motbevisar mig på denna punkt snarast.