Hur man trollar bort värde

Mikael Kosk sätter i dag fingret på en viktig sak på ledarsidan i Hbl, det vill säga på hur man genom new public management vill effektivera verksamheter genom att hitta på priser för ovärderliga och ovärderbara objekt. Priserna kan inte bestämmas eftersom det handlar om unika, oersättliga saker och det inte heller finns någon marknad eller någon konkurrens, där ett pris kunde fastställas. Likväl har man inom många organisationer förälskat sig i tanken på intern debitering som styrmedel, oberoende av den extra byråkrati det kräver att hålla på och fakturera påhittade priser hit och dit inom en och samma organisation.

Allra knasigast blir det just då det gäller fastigheter. De hårda nedskärningarna tvingar också kulturarvssektorn till alla tänkbara sätt att fixa i ekonomin. Till exempel genom att sälja fastigheter för 100 miljoner - och sedan för all framtid vara tvungen att betala hyra för att få bedriva museiverksamhet? För läser man Senatsfastigheternas webbsidor verkar det nästa som om man där kunde tänka sig att skaffa någon annan hyresgäst att bedriva verksamheten på Åbo slott. Senatsfastigheter är ju nämligen ett affärsverk som ska gå runt. Medan substansverksamheterna (bildning, forskning, vård) bara kostar. Och eftersom substansverksamheterna inte alltid har möjlighet att i verkligheten välja sina verksamhetslokaler får de snällt betala den hyra som krävs - ur sina egna verksamhetsmedel. Det vore ju lite svårt att ha Åbo slottsmuseum i en industrihall i Pemar. Så man betalar snällt, förstås.

Kosk hänvisar till Museiförbundets generalsekreterares läsvärda blogginlägg (fi) om ämnet. Kimmo Levä understryker att det handlar om ett kulturarv som ett civiliserat land bör bevara som ett viktigt kapital för sin egen identitet och sitt varumärke - inte endast för att objekten är lämpliga för museiverksamhet och sevärdheter, som det står i rapporten. Det handlar om ett typisk exempel på hur man bommar hela poängen med bildning och kultur som bas för utbildning, kunskap och kreativitet. Förgäves sökte jag i ministeriets strategi något stöd i att kulturarv kan ha sådana konkreta och praktiska värden. Eller bildning för den delen. Som man bäddat får man tydligen ligga ...  Man blir ju mest bara ledsen av texten där, eller vad tycker ni?

I ett högutvecklat samhälle värdesätts kultur, fostran, utbildning och vetenskap. Utvecklingen bygger på kunskap, kompetens, kreativitet och mänsklighet samt principen om livslångt lärande. En högutvecklad nation skapar medvetet sin egen nationella identitet och har förmåga att handla målinriktat vid internationell växelverkan. Kreativitet är en källa till utveckling; innovativitet och framåtanda tecken på utveckling. Ett villkor för en fruktbar kreativitet är förutom att mångfald värdesätts, vetenskapens, konstens, kulturens och medborgarverksamhetens frihet i fråga om innehåll och form. I ett dynamiskt samhälle värdesätts såväl initiativrikedom, aktivitet och företagsamhet som kollektivt ansvar och engagemang.

Jag är i alla fall glad över att Helsingfors Universitet i huvudsak undgått att inkorporeras i det statliga monopolet. Nån nytta av autonomin.