Sakernas intighet

Matthew Kirschenbaum har kommit ut med en ny ganska relevant artikel, där han bland annat kritiserar den av arkiven omhuldade OAIS-begreppsmodellen för att förbise det faktum att inget arkivobjekt någonsin kan vara rent virtuellt. Vändningen från att ha fokuserat på att bevara det fysiska objektet till att bevara "informationsinnehållet" har kanske lett till att man bommat något, om jag tolkar honom rätt. Utgående bland annat från den mediearkeologiska teorin menar han att OAIS-idén om "representation information" är otillräcklig:

Here I want to go a step further and suggest that the preservation of digital objects is logically inseparable from the act of their creation — the lag between creation and preservation collapses completely, since a digital object may only ever be said to be preserved if it is accessible, and each individual access creates the object anew. One can, in a very literal sense, never access the "same" electronic file twice, since each and every access constitutes a distinct instance of the file that will be addressed and stored in a unique location in computer memory. (Stycke 16)

Den digitalbaserade materialen är direkt beroende av den hård- och mjukvara som behövs för att tillgängliggöra dem. Han påtalar också de uppenbara bristerna i arkiveringen av själva mjukvaran, förutom hårdvaran. I praktiken talar har mycket för emulering som jag uppfattar det.  Han har också en lista på konkreta förslag på hur man inom digitalhumaniora och arkivvärlden borde kunna samarbeta bättre. För övrigt öppnar artikeln för min del för en hel del vidare läsning och funderande. Får säkert skäl att återkomma bara jag läst texten noggrannare med eftertanke.