Under intervjun talade Lämsä om de djupt inrotade sjukhuskulturer som finns och som passiverar patienten till ett objekt för sjukvården. Detta är min formulering är inte säker på att Lämsä skulle godta mina exakta ordval, men idén var i alla fall att man på sjukhus har enhetliga rutiner och system, som utgår från tanken att patienten är sängbunden och oförmögen att vara aktiv på något som helst sätt, trots att detta i verkligheten inte alls är fallet alla gånger.
Till exempel på tal om ronderna tyckte Lämsä, att man bra kunde utgå från att patienterna tar sig till läkaren också på ett sjukhus, lika väl som de själva kunde hämta sin mat och äta någon annanstans än i sin säng om de kan det. Det handlar i grunden om patientsynen och förstås om prioriteringar. Jag kan i och för sig förstå att läkarna tycker det är både effektivt och trevligt att springa runt lite på avdelningarna och för en gångs skull slippa den eländiga datorn en stund. Lämsä talade också mycket om de starka hierarkierna som präglar sjukhuskulturen och om hur läkarnas auktoritet manifesteras på många olika sätt i rutinerna också i förhållande till sjukhusets övriga personal inte minst just under ronderna.
Jag har tidigare skrivit om hur informationssamhället undergräver experternas givna auktoritet och använt just medicinen som exempel. Men detta med auktoritet och jämställdhet är svårt och det kan bli så fel (inte minst i Sverige där brist på jämlikhet ofta sammanblandas med saker som respekt och auktoritet).
Men vi har en ny trend, som en del människor uppfattar som skrämmande och oroväckande: är man sjuk vill man ju att läkare ska komma och fixa en, inte att man själv ska behöva sätta sig in i komplicerade saker, ta ansvar och beslut. Den nya trenden handlar nämligen om patientens eget ansvar och självbestämmande som positiva och eftersträvansvärda saker i vården. Att öka dessa kan också ses som sätt att förbättra hälso- och sjukvården. Det handlar om empowerment, om att också den sjuka har kontroll och ansvar över sin egen vård. Det innebär att läkarens roll förändras och att de sakkunnigas främsta uppgift blir att handleda och undervisa patienterna. Samtidigt som detta inte får bli ett sätt att spara eller förminska samhällets och de sakkunnigas ansvar, ser jag det själv som en potentiellt mycket bra utveckling. Men det kräver ovillkorligt att vi har ett samhälle med ett bra skolsystem som lär människor vad vetenskapligt och kritiskt tänkande innebär. En människa som inte förmår resonera rationellt kan och ska inte ta ansvar för sin egen vård i lika hög grad. Men sådant borde vara undantag.
I slutändan är de förändrade omständigheterna ändå givna i och med att tillgången till information i dag är så fri som den är. I dag är stort sett all expertkontroll och censur vad gäller "vetenskap" och vetenskap redan är borta. Lika bra att ge oss både ansvar och kunskap vid sidan av all den information vi redan får.
Ett exempel på hur och varför detta kunde vara en bra väg att gå gäller (surprise, surprise) informationsförvaltningen. Om alla patienter har rätt att få tillgång till alla sina medicinska uppgifter (vilket man redan har, men om det skulle implementeras ordentligt och digitalt) är det inget som hindrar att var och en samlar sina material på en minnepinne i plånboken eller någonstans i molnet och enkelt kan ge läkare tillgång till alla material vid behov. Inbesparing och effektivering skulle vara omedelbar i väntan på bättre it-system.
Det är också allmänt känt att delaktighet och inflytande motiverar, vilket inte är helt irrelevant då det gäller att till exempel vara noggrann med diet eller mediciner. Man borde alltså kunna tänka att man då man är sjuk, går man till läkaren för att få råd och konsultation, inte för att systemet ska fixa en frisk. Det är både en befriande och en ganska betungande tanke, egentligen.
 |
| Guantanamo captive's hospital beds. Wikimedia. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar