Digital humanism

I Humanismen som livshållning förklarar Georg Henrik von Wright på ett tänkvärt och bra sätt om varför humanisten är i ständig opposition. Trots att delar av essäsamlingen i dag känns lite föråldrade är den ställvis högst aktuell. Det är visserligen förmätet att skriva om texter som har uppkommit som en stor tänkares reflektioner på 1900-talets fruktansvärda krig och humanitära katastrofer och i samma andetag tala om samhällets digitalisering. Den digitala "revolutionen", eller "automationen" som von Wright kallar den på 1970-talet, är visserligen genomgripande, men den är också betydligt mindre dramatisk och mer smygande och långsam än många andra omvälvande processer varit. Dess offer är främst ekonomiska för enskilda personer och för förtag, som förlorar sina affärsmodeller.

Men förändringarna ingår också i ett kontinuum som handlar om en politisk och samhällelig utveckling som fortsatt från de stora krigen framåt på ett sätt som von Wright inte kunnat ana. Jag tror själv att det är också en del av en större process, där den gamla västerländska dominansen och tillväxtekonomin drar sina sista suckar. Så man kan läsa von Wright på många sätt år 2013. Jag tänkte att jag gärna bara plockar en del citat, som för mig känns aktuella ännu i dag. Jag hoppas jag inte våldför mig för mycket på texten och författarens tankar, och att det kan ursäktas att jag på detta brutala sätt försöker anpassa vad jag uppfattar som hans grundtankar. Utgångsläget är att jag rekommenderar en (om)läsning av boken i sin helhet, i synnerhet den första och den sista essän.

Det första citatet handlar egentligen om marxismen och är ett led i von Wrights försök att förstå den för 1900-talet så oerhört viktiga filosofin. Det handlar egentligen om en ekonomisk detalj, men är lite rolig läsning:

Produktionsförhållandena har emellertid en tendens att släpa efter i utvecklingen, t. ex. därigenom att de konserveras i rådande normsystem. Produktivkrafterna åter är i ständig förvandling, t. ex. som en följd av  teknisk utveckling. När spänningen växer, visar den sig i form av alienering och dysfunktioner i samhället. Dessa upphävs ("negeras") sedan i ett nytt skede av den sociala strukturens utveckling.

 I essän "Humanismen som livhållning" skriver von Wright om humanistens roll i samhället:

Men på ett egendomligt sätt förfaller varje samhällsordning, när den tycks som mest stabil, bära på frön till sin egen undergång. Själviska gruppintressen vävs omärkligt in i det nät av normer och institutioner, inom vars ram samhället fungerar, och ger därmed skenbart ökad styrka åt själva den yttre ramen. Den existerande ordningen blir en förklädnad för ett mindretals intressen.

***

Om man beskriver den humanistiska livshållningen i positiva termer som ett försvar för människans väl, så kunde man beskriva den i negativa termer som en kamp mot falsk legitimering av politisk och social makt. Den senare striden förs på två fronter. Den förs mot en gammal ordning som överlevat sig själv. Men striden förs också mot en ny ordning, så snart den visar tecken på att stelna och bli en maktapparat för gruppintressen - det må sedan vara en statlig byråkrati eller en militär-industriell teknokrati för att ta några exempel från dagens värld. 

     I strävan att avslöja falsk medvetenhet kommer humanisten i konflikt med den nakna makten - och i brytningstider i konflikt med två motsatta makter: en som försvarar sin position och en som är ute för att erövra den. Den  förra maktens väktare ser i den kämpande humanisten en intellektuell, som underminerar den bestående ordningen med sin kritik och sitt tvivel, en vilseförd idealist som går samhällsomstörtarnas ärenden men själv är dömd att uppslukas av revolutionen virvlar eller försmäkta i tyranners fängelser. Den makthavare åter, som med outtröttlig möda och enorma uppoffringar etablerat en ny ordning, misstror humanisten som en halvhjärtad medlöpare, fruktar honom som kritiker och samvete och anklagar honom kanske för att stå i kontrarevolutionära krafters lejd.

 ***

Så länge mänsklighetens samvete reagerar inför sina förtryckares och torterares ogärningar, lever hopper att målet för vår vandring genom historien är ett jordiskt regnum hominis. Men om vi godtar som tingens naturliga ordning att människan antingen måste döda eller själv gå under, så har människan förnekat sig själv och är i färd med att upprätta Calibans rike.

Som sagt är det förmätet att tala om "digital humanism" eftersom det inte handlar om mediet i sig, men informationssamhällets smygande revolution kräver också sina offer, sin kritik och sin humanism.