Sakernas internet

Läste nu ut Martti Häikiös ja Essi Ylitalos bok om digigurun Yrjö Neuvo. Han verkar vara en mycket ambitiös och inspirerande person, trevlig så till den grad att intet ont ord verkar ha fällts om honom, vilket gör boken ställvis till lite enformig läsning. För mig var det ändå mycket intressant att få lära mig lite om betydelsen av signalbehandling, som faktiskt är helt avgörande för digitalteknikens utveckling. Det var kanske främst den insikten jag tar med mig från boken. Och så var det ju lite intressant och nyttigt att läsa hur en ambitiös toppforskare byggt upp sin karriär och sina nätverk och att få en liten insikt i Nokia. De enorma satsningarna på forskning och utveckling och ett välbalanserat team i ledningen, där Neuvo stod för det kreativa, ohierarkiska och många tekniska visioner, var nog nyckeln till framgångarna. Vad som sedermera hänt och hurdana svårigheter som uppstått och vad Neuvo tänker om dem framkommer inte i denna smileybok, som också förklarar logiken i den finska forskningspolitiken för mig. (Här suckar jag bara djupt och säger inget mer.)

Neuvos visioner om framtiden är ändå, konstigt nog, mycket mer intressanta att läsa än Eric Schmidts och Jared Cohens, som av någon för mig helt obegriplig orsak ter sig bara jobbiga och substanslösa. Neuvos visioner handlar till stora delar om inbyggda system, som tyvärr inte i större omfattning ingår i den sista (?) av hans Bit Bang-forskarkursböcker. Den absolut och alla gånger viktigaste poängen är Internet of Things,  alltså sakernas internet, som jag själv ser som den allra mest avgörande saken för hur mänskligheten ska klara sig ur den miljösoppa vi ställt till med.

Hela tankegången har presenterats bra för några år sedan av Thomas L. Friedman. I all enkelhet handlar det om att med datorernas hjälp utjämna energikonsumtionen på ett sätt som effektiverar hela samhällets funktion så mycket, att belastningen på miljön radikalt kan minskas. I kombination med att övergå till renare energiproduktion utan extra koldioxidutsläpp är det ett realistiskt sätt att "rädda världen". Man kan lätt spara in ett kärnkraftverk av el genom att göra hela det elektriska nätet intelligent i Finland. För att detta ska fungera riktigt bra behövs en sak: många elbilar. Att övergå till elbilar skulle nämligen spara otroligt mycket på miljön, till och med om skulle producera elen med fossila bränslen! Dessutom fungerar elbilarnas batterier som en viktig buffert i det intelligenta elnätet.

Problemet är förstås att det tär en hel del på naturresurserna att byta ut alla bilar. Man borde därför ha påbörjat detta projekt för länge sedan. Om man för säg tre decennier sedan målmedvetet satsat på att utveckla och producera elbilar, skulle vi ligga bra mycket bättre till i dag. Forskningsresurser har tillkommit på allvar först under de senaste åren och businessen har varit för liten och framför allt blockad av olje- och bilindustrin i USA. Nu satsar man till exempel i USA på att utvinna olja ur sten, ett dyrt, riskabelt och dumt sätt att producera energi, hellre än att satsa alla medel på förnyelsebara effektiva modeller. Alltså sju år efter The Inconvenient Truth, som torde åtminstone medvetandegjort väldigt många människor om att det kan vara lite problematiskt med fossila bränslen.

I höst kunde vi fira åminnelsen av Rudolph Diesel i hopp om att någon dag rationella lösningar kunde gå före enskilda kommersiella intressen. Och att USA på ett lite smartare sätt skulle förverkliga sitt långtida mål.

Theodore Roosevelt var den första som förklarade att USA borde göra sig
oberoende av olja från utlandet.