Du och du och jag och du och du

Nästa tisdag ska vi tillsammans med Johanna Korhonen och Ralf Kauranen diskutera yttrandefrihet, kulturarv, rasism, serier och sociala medier på Arbis där den energiska bibliotekarien Ylva Larsdotter ordnar mycket intressanta program. Rätt lämpligt inför det läste jag ut Marjaneh Bakhtiaris otroligt fina bok Kan du säga schibbolet? På Vetamix hittade jag faktiskt en video där hon talar om boken. Det är länge sedan jag upplevt en roman ge mig så starka aha-upplevelser och insikter, att den faktiskt förändrat mitt sett att se på saker och ting. Riktigt i grunden.

Det dumma är ju att jag råkat i lite samma sits som Svenska Dagbladets recensent. Det blir svårt att tala om hela problematiken med invandring och mångkultur efter att Bakhtiari gjort alla begrepp vi normalt använder obrukbara genom att dissekrera hela problematiken, språket och de ofta naivia ideologiska resonemangen eller antagandena. Utan att vara tung, affekterad eller gå in på extremföreteelser lyckas hon visa hur otroligt komplexa frågor det handlar om. Det handlar om rätt vanliga människor, med lite olika uppfattningar om sig själva, sitt liv och om vad som är eftersträvansvärt. Hon genomlyser ämnet mångfasetterat och utan att egentligen ta ställning till rätt och fel. Läsningen är dessutom underhållande.

Min första reaktion var frustration: hur idiotiskt vi ändå har ställt till det för oss med att introducera nationalismen som nån sorts norm och rättesnöre för ett rationellt "vi" och "de" tänkande, ett egentligen fullständigt abstrakt begrepp, som folk börjat göra till delar av sin personliga självbild. Svårt att säga att någon har fel som känner sig som en finne eller en svensk.  Eller invandrare. Den kollektiva självbilden som uppstått, och som medvetet odlats mot en exkluderande riktning av både politiska och religiösa ledare, är ju ett problem i dag, som jag ser saken. I den europeiska nationalistiska ideologin har språket haft en särskild roll och språket kan också bli ett stort problem då människor flyttar från ett land till ett annat. Det uppfattar jag också som ett för Bakhtiari relevant tema, det skvallrar inte bara boktiteln om, utan lika mycket det hjärtskärande språkförbistringen i bokens sista scen.

Det var när jag på jobbet indexerade artikeln "Invandrare grundar boxningsklubb" som jag märkte att jag lärt mig tänka annorlunda. Vad är det före en sorts rubrik, egentligen? Vad då "invandrare"? Vad då egen klubb? Samtidigt som jag inser att det är bra, en bra verksamhet på alla sätt, bra att man uppmärksammar det osv, tänkte jag på hur i all världen vi hamnat i sådan situation att man skriver en sådan sak (och förser den med ämnesordet "invandrare" - liksom detta blogginlägg) och hur kan vi komma ur den? På riktigt?