Alla människor är lika värda och förtjänar samma respekt. Det är en ganska simpel regel som jag tror och hoppas de flesta människor i princip skriver under. Att praktisera det nästan fullt ut har jag under åren lärt mig mest av min man, men också av egen livserfarenhet och självsäkerhet som kommit med åren. Den svåra biten har nämligen för mig varit att implementera detta credo på människor som är högre upp i traditionella makthierarkier. Som yngre är man förstås mer osäker på sig själv och hyser stor respekt för äldre, framgångsrika personer med fina titlar och positioner i samhället. Det är förstås på sin plats att man lyssnar och lär. Och alla människor förtjänar respekt, att man lyssnar på dem.
Jag måste ändå säga att jag har mycket svårt att hantera vad jag uppfattar vara oproportionerlig respekt och ödmjukhet som jag ibland bemöts med av en del människor som inte känner mig, kanske på grund av min utbildning, kanske mitt namn. Jag blir ibland nästan illa berörd. Första gången en student niade mig höll jag på att få slag, uppväxt under sjuttiotalet som jag är. Men det var förstås artigt och jag blev nog inte så illa till mods den gången utan mest chockad.
Men jag vägrar se upp till någon endast på grund av vilken titel eller status hen har. Eller hålla inne med mina synpunkter om jag anser dem vara relevanta att framföra. Det gör att jag inte så sällan med viss hybris närmar mig personer i höga positioner med till exempel e-post eller anhållan om ett möte. För att jag tyckt jag haft något viktigt att säga. Mottagandet har varit mycket varierande under åren. En del, inte många, har ignorerat mig. Kanske har de inte haft tid, kanske har de tyckt att ärendet jag haft varit oviktigt eller kanske har de tänkt att jag är en galenpanna som tränger mig på. Utan tillbörlig respekt. Jag har då å min sida upplevt att de inte visat mig respekt genom att inte ens svara kort att det tyvärr inte passar eller med ett tack för meddelandet och visat intresse. Jag kan förstå dem, man hinner inte alltid tänka på allt. Men jag kan inte säga att min respekt för dem ökat. Därmed har också deras uttalanden och ageranden mindre vikt för mig. Människor som inte kan det här med respekt, deras ord tappar också i auktoritet.
Jag håller precis med dig! Och tycker att den här attityden också syns på dig, efter att ha träffat dig en gång på SLS för några år sedan :)
SvaraRaderaJag har ibland uppfattats som tuff och modig för att jag inte verkar bli så nervös av att prata med folk som har hög social status (egentligen är jag en rätt nervös typ, men jag är bra på att spela lugn, och då blir man också lugnare)... men jag ser inte mig själv som tuff egentligen. Jag tycker bara att man kan bemöta precis alla människor med samma nivå av respekt och välvillighet... förstås märker jag att jag med riktigt gamla och sköra personer är lite extra snäll, och att jag också anpassar mitt beteende efter hur den andre är. Men i grunden tycker jag att man ska vara lika artig mot 2-åringar, studenter, ens egna lärare och handledar, som med diverse kändisar eller "viktiga" personer man möter. Ingen är egentligen viktigare än någon annan.
Tack Jenny :) Och bra formulerat. Som du säger kan man egentligen vara både blyg och extremt självkritisk, trots att man är ambitiös och vill påverka. Egentligen tror jag det är bra för då är man som du också känslig för andra människors känslor och reaktioner.
SvaraRaderahuh du lyckades ringa in hela min personlighet i några rader där... och jo jag uppfattar det som bra för det mesta, men ganska jobbigt ibland (man blir trött i hjärnan av att försöka förstå andras känslor ibland).
Radera