Ryssland och resten

På grund av ovanligt mycket jobb på senaste tiden hann jag läsa texterna i Nya Argus först nyligen. Som folk sagt fanns det mycket läsvärt. Särskilt uppskattade jag själv Dmitrij Bykovs text om den brittiska filmen Anna Karenina. Smärtsamt och pinsamt, måste man verkligen säga. Varför är det bara ryssar som kan filmatisera ryska klassiker? (Är det så? ... Gillar ju Wajdas Onda andar ...?) Vad är det med det ryska som gör att det så lätt blir så klyschigt? 

Samtidigt finns i texten en spegling av den ryska självbilden, det i väst missförstådda, känslomättade folket med den stora litteraturen. Bykov är frusterad, inte bara på utomståendes självcentrerade och fördomsfulla tolkningar av rysk kultur, utan väl också på Ryssland självt. Eller läser jag honom rätt?  "Vi är inte längre ett land med angelägna problem och angelägna personligheter - vi tjänar numera som dekoration till en postmodern balett; vi kan inte göra anspråk på att de ska respektera våra helgon och hjälpa oss att kämpa mot våra laster - just därför att de, till skillnad från oss, redan är oändligt trötta på allt det här." 

Han efterlyser förnyelse, men jag måste nog ärligt säga att jag betvivlar att den okunskap om vad som pågår i rysk kultur knappast beror på att det skulle finnas ett omättat brinnande intresse i väst för att faktiskt följa med och försöka förstå det moderna Ryssland. Nej, det är en pinsam lättja som präglar inställningen. Jag skäms.