Filosofi, politik och business

Förutom rubrikens teman ovan måste jag allra först säga några ord om journalistik. Jag tog mig nämligen för att köpa Anu Silfverbergs och Johanna Vehkoos artikel från Long Play. Jag hade antagligen gjort det oberoende, men att artikeln väckt mycket reaktioner och lyfts fram i andra medier minskade ju inte precis mitt intresse. Hela konceptet med tjänsten är lysande: trots namnet säljer journalisterna "singlar", dvs enskilda längre artiklar som bygger på omsorgsfullt journalistiskt arbete. De kallar det för fair trade-journalistik. Jag tror att detta kommer att vara en viktig del av framtida professionell journalistik. Hoppas andra journalister vågar sig på liknande experiment. Också traditionella medier kunde fundera på att utveckla liknande koncept.

Nå väl, till ämnet. Artikeln gräver i statsminister Katainens hovfilosof Pekka Himanens affärer och forskning, inte minst turerna kring den Blå boken, som kostat hundratalstusen av Finlands forskningsmedel de senaste åren. Boken, som publicerades senaste höst, har underrubrikerna Den finska modellen för hållbar tillväxt. Ett utkast till nationellt framtidsprojekt  och Slutsatser för Finlands framtidsredogörelse [!] utgående från forskningsprojektet Hållbar tillväxt. Den kanske viktigaste slutsatsen är att det i forskningsprojektet inte hittills gjorts någon forskning. Själva texten och argumentationen i publikationen har blivit förtjänstfullt granskade av Katleena Kortesuo.

Jag måste säga att jag känner mig lite tudelad i denna fråga.  Å ena sida är det i sig en mycket bra sak att vi har en statsminister som har en ambition att föra intellektuell och akademisk diskussion kring samhällsfrågor. Jag betvivlar inte heller Himanens uppriktighet och integritet, även om han möjligen tagit sig vatten över huvudet, vilket är lätt hänt med hans bakgrund. Hoppas han inte blir en filosofins Matti Nykänen. Jag tycker inte heller att det måste vara akademisk forskning i strikt bemärkelse, som produceras i dylika fall. Att kräva det visar just på den trångsynta mätbarhetskulturen som man älskar att odla i dessa tider. Inte skulle man i Frankrike, Italien eller många andra länder skrika att filosofer och akademiker inte får komma med synpunkter och åsikter i viktiga samhällsfrågor (och ta rejält betalt för det). Det är ju därför man har dem, i synnerhet humanister!

Men. Å andra sidan. Det är ett hästköttsproblem att kalla det forskning, om det inte är det. Om man säger att man betalat för forskning och egentligen får synpunkter, analyser och åsikter som baserar sig på speciell sakkunskap. Det är just ett typexempel på hur det går till i vår resultatorienterade värld: beslutsfattarna beslutar ändå vad de vill. Man påstår å ena sidan att det endast är mätbara resultat som räknas och belönas, medan man i verkligheten fattar beslut precis hur man vill genom att ändra kriterier eller bolla med retoriska tricks, och de som kämpat på och spelat enligt vad de trott uppgjorda spelregler får stå där med sin tvättade hals.

Därför är det viktigt med granskande journalistik. Man måste avslöja dylikt falskt spel. Vill man köpa konsulttjänster av en filosof kan man väl göra det. Det är bra, tycker jag. I princip. Har man smällt i honom att han måste ha ett internationellt forskarnätverk och idka namedropping så mycket han orkar, är det klart han gör det. Sitä saa mitä tilaa, som det heter på det andra inhemska.